[I]s there a modern attitude? A modern psychology? What sets us apart from pre-moderns? Can we even imagine what a traditional attitude might feel like?
Traditional life was circular. We were tied to the land day after day, month after month – the idea of improvement, or of relationships with a wider world, were largely non-existent.
Med en egen hörna på webben kan man skriva om praktiskt taget vad som helst. Sådant man vet något om och vill delge andra. Sådant man inte vet så mycket om. Där man kanske mest har frågor. Eller inte ens så mycket hum om ämnet att det hunnit bli frågor.
Man kan skriva ändå.
Ser att psykologiprofessorn vid Stockholms universitet, Pehr Granqvist, är med i en antologi: “Modernity and Meaning – On Disenchantment and Re-enchantment”. Jag läser något han skriver om detta event och respons han fått. Det nya är visst att antologin som har några år på nacken nu kommer i bokform. (Den finns faktiskt att ladda ned gratis, ser jag, från redaktörens Academia-sida.)
Louise Belfrage heter den som satt samman antologin. Hon har tidigare stått bakom ett par rediga volymer om konstnärinnan Hilma af Klint. Nu börjar det brännas. För inom mig känner jag att något om detta område vet jag ändå? Så sociologisk och historisk analfabet jag är.
Googlar på “modernity”. Läser en översiktlig text om begreppet. Plockar ut ett citat (ovan) och ser en video som texten är en presentation av:
Artikeln och ännu mera videon på YouTube är svindlande. En påminnelse om somligt och en beskrivning av annat som man kanske inte tänkt så mycket på. Hur det måste ha varit.
En man i lediga fritidskläder rör sig mellan landsbygd och storstad. Åskådliggör med många detaljer hur vi levde före och efter detta skifte. Många referenser görs till sociologen Anthony Giddens. Namnet har jag hört förut, men inte vad han är känd för.
En av mina stora läsupplevelser under grundutbildningen till psykolog var “Vi vantrivs i det postmoderna” (1997, på svenska kom den året efter), av Zygmunt Bauman. (Som förstås går i dialog med Freuds “Vi vantrivs i kulturen” från 1929.) Den ingick inte i kurslitteraturen. Jag kan placera in den vid samma tid eftersom jag vet att en studiekamrat lånade ut den. Minns att hon efter ett tag klagade på att jag pratade så mycket om boken att hon ångrade att hon över huvud taget låtit mig läsa den.
Vad var det som grep mig så vid läsningen? Nu tror jag att vi närmar oss länken mellan ämnet för texten och sådant jag själv erfarit och faktiskt vet något om.
Men Baumans bok handlade om nästa steg? Det från modernism till det som kallas post-modernism. Kan faktiskt inte minnas så mycket av vad han skrev. Korta sammanfattningar av boken som jag ser på nätet griper mig inte. (Lyckats hitta ett ex från antikvariat, så tids nog ska jag kunna fräscha upp minnet.)
Vid den här tiden hade jag börjat fokusera på vad som skulle bli mitt examensarbete. En intervjustudie om nyandlighet/new age. I psykologisk belysning, som det brukar heta.
“Nyandlighet” för mig karaktäriseras av dessa tre: Karma, Reinkarnation, samt föreställningen att vi som individer – via återverkningar av våra handlingar – steg för steg ska uppnå såväl kognitiv som emotionell Fullkomning. Rent semantiskt må begrepp som reinkarnation, karma och ett slutstadium, ha en lång historia. Men med den individualistiska fason som föreställningarna fått hos oss i Väst och omfattas av många är de inte alltför gamla. Från förrförra sekelskiftet och strax därefter ungefär. Vid den tiden var de i samklang med tidsandan, med det moderna. Men det är knappast längre.
Tanken att tillvaron, hela kosmos, skulle vara uppbyggd på ett sinnrikt, helt lagbundet vis är en sak. Världen som ett urverk där inget händer av en slump. Att vi alla skulle befinna oss på olika nivåer däremot, från djur till övermänniska och att ingen kan råka ut för något obehagligt som den inte själv djupast är orsak till – och behöver för att till sist kunna uppnå målet – det kan vara mera svårsmält. Detta skaver på den själ som tagit steget över till det post-moderna eller åtminstone insett modernitetens begränsningar.
Olav Hammers “På spaning efter helheten: New age – en ny folktro?” (2004, grundligt reviderad 2:a upplaga av en bok som först utkom 1997) har varit en central inspirationskälla för mig.
Om upplagan från 2004 står det att läsa på AdLibris hemsida:
Från att ha varit ett intresse för en generation av sökare har new age allt mer införlivats som en självklar del av samtidskulturen. Dessutom tar boken hänsyn till den strida ström av kunskaper vi med tiden har fått om nyandligheten och dess plats i vårt samhälle.
I boken finns bland mycket annat en intressant diskussion om huruvida den holistiska, individualistiska nyandligheten – denna som i stor utsträckning vilar på och förutsätter (som ett slags spirituellt MS-DOS) den Västerländska esoteriken – men hos Hammer benämns “new age”, är modern eller post-modern?
Hammers analys är att den har drag av båda. Nyandligheten är post-modern i sitt ifrågasättande av världens auktoriteter – forskare, politiker, industriledare, etc, det vill säga eliten eller ”experterna” – samtidigt som den i hyllandet av individens frihet att skapa sin egen mix av föreställningar är påfallande post-modern.
Men under ytan har den tydliga drag av modernismen. Ett sant post-modernt förhållningssätt till den egna identiteten skulle vara att glatt bejaka det splittrade och motsägelsefulla hos sig själv. Inom nyandligheten finns dock en stark betoning på att ”hitta sig själv”, ”sitt sanna jag”, etc.
”Och medan en sann post-modernist avvisar varje tanke på framsteg, genomsyras new age-ideologin av föreställningen om andlig utveckling” (Hammer, 2004).
Man kan hävda att nyandlighetens människosyn rentav är pre-modern, då ett fåtal anses besitta en självklar, medfödd överhöghet, medan flertalet i olika grad ses som enklare, ”yngre själar”.
En annan vinkel. Får se om och hur detta passar in… Kommer att tänka på hur psykiatrin är organiserad nu för tiden. I Stockholm t ex, men det är säkert likadant även i andra större städer.
Dels finns BUP, Barn- och UngdomsPsykiatrin. Dels finns Vuxenpsykiatrin. Men där emellan och delvis överlappande finns MUV, Mottagningen för Unga Vuxna. Sådana mottagningar tar emot personer mellan 16 och 26, som jag minns det. (Eller fram tills nu åtminstone. Läste något just idag om att dessa mottagningar ska avvecklas eller sparas in på.)
Man hade väl upplevt att detta ålderssegment har speciella utmaningar och behov. De “unga vuxna”.
Saker jag kommer att tänka, tre bilder:
- Jag hade unga föräldrar. Ett av mina tidiga minnen är att jag befinner mig i hallen och ser pappa gå till jobbet eller komma hem därifrån. Han har en brunaktig kostym, slips och en hatt med sådan där tofs på sidan. Säkert en portfölj också. Han bör ha varit runt tjugofem då.
- Reser till Madeira. Längs vägen från vårt hotell in till Funchal passerar vi ett bygge. Det ska bli ett stort hus, kanske ett hotell. Det är varmt och alla arbetarna har bar överkropp. Till detta svarta långbyxor. Någon berättar att pojkar har shorts, men vid en viss ålder är det långbyxor som gäller.
- Guiden på Vikingamuséet, i Galärparken på Djurgården, samlar alla barn framför en modell av en forntida gård. Hon frågar dem var och en efter deras ålder och tilldelar dem sedan i fantasin olika sysslor: Hämta vatten, mata djur, plocka ägg, osv.
Det är ingen vild gissning att denna grupp “unga vuxna” utkristalliserat sig just på grund av förändringar i samhälle och tidsanda som har med det post-moderna att göra? Att den faktiskt inte funnits tidigare och behövt adresseras?
Är visst ett neurologiskt faktum att delar av hjärnan, framför allt frontalkortex med ansvar för högre funktioner som klokt beslutsfattande, impulskontroll, mm, inte är riktigt färdigutvecklade förrän i mitten av 20-åren.
Det har de väl aldrig varit. Det var likadant på såväl 60-talet som på vikingatiden. Men att då pre-moderna och senare moderna normer och traditioner kunde lägga sig som ett skyddande hölje, ett slags exo-skelett, kring den unga individen i väntan på att allt skulle komma på plats?
Ps. Jag visste jag hade skrivit någon replik på Pehr Granqvist. Trodde det var på inlägget om boken. Men, nä det var på en kommentar han gjort om fenomenet “anomi“. Detta som har en solklar koppling till sådant som post-modernism, normupplösning, att “anything goes”…
Svindlande. Hundrafemtio år sedan som en klarsynt person såg anledning mynta detta begrepp. Och inte långt efter Weber med sin “avförtrollning”
Och så denna jävla tidsanda. Som så klart finns bra saker med också, men…
Nä mycket man tar för givet och uppskattar, inte skulle vilja vara förutan, hade aldrig blivit till om man bara levt kvar i flockens pälsiga oreflekterade värme… Varmt på insidan, men villkorat, risk för utstötning… Det individuella projektet, och att ha släppt normer o traditioner, har en baksida… Men nä för tvåhundra år sen var det väl inte så muntert heller, bara på ett annat sätt…
Ds.