I don’t believe in Jesus Christ. I believe in God. I believe there’s a higher power. Every night onstage I say, ‘God bless you all,’ and that’s from the heart, man. I think godliness is within you.”
John Michael “Ozzy” Osbourne, “Prince of Darkness”, har gått ur tiden. Han blev 76 år.
Tidningen Dagen har en saklig respektfull text om artisten som jag läser med intresse. Förutom att återberätta olika episoder i Osbournes karriär och liv, så refererar man också till en diskussion som pågår i kristna forum på nätet: “Var Ozzy kristen?” Själv hade artisten upprepade gånger hävdat detta nämligen.
I’m a Christian. I was christened as a Christian. I used to go to Sunday school. I never took much interest in it because… I didn’t.
My idea of heaven is feeling good. A place where people are alright with each other. This world scares the shit out of me.
(Alla citat på engelska, inklusive det i början är från en lång intervju med Osbourne i Spin Magazine från 1986.)
Själv har jag inte haft någon relation till vare sig Osbourne eller det band han var med och bildade i unga år, “Black Sabbath”. Har så klart hört någon låt med honom eller flera, vore konstigt annars, men det är inget jag aktivt sökt upp eller lagt på minnet.
Känns märkligt att nu få sin introduktion till Ozzy Osbourne via kristna tidningen Dagen.
Varför skriver jag detta inlägg? Finns flera skäl. Dels har jag uppnått en ålder när man kan börja beröras bara av att höra om någon som nått slutet av sin livsbana. Vilja hedra den som faktiskt haft visioner, begåvning och lust. Gjort sin grej.
We’re all living on the tinderbox. It’s like there’s some maniac somewhere trying to devise a new means of destruction. It always amazes me that mankind always goes to find the biggest, powerfullest means of destruction before they find anything good. It’s always the negative thing they find first.”
“Since I’ve had kids I’ve thought, ‘What are we leaving these people? Nothing.’ What a future we’ve got for mankind.’
Men så är det också detta med det religiösa. Att uppfattningarna om Ozzy Osbournes kristenhet kan gå isär är förståeligt. Han har hunnit med åtskilligt som kunnat utmana den goda smaken. Såväl bandets namn, som Ozzy Osbournes smeknamn (anspelningen på själva underjordens härskare i gammelkristen teologi), kan så klart vara nog för att vilja exkludera honom från dem som kommer kunna få Herrens välsignelse.
Hur bekännande kristna kan tänkas uppleva och resonera är delvis höljt i dunkel. Det är ingen värld jag är särskilt bekant med. Jag utgår från där finns hela skalan. Som i alla intressegemenskaper.
Detta är ett tema jag återkommer till ofta och gärna. Skriver om det bl a här, en text som fick rubriken “Vad som verkligen räknas.” (Funderade kring likt och olikt i grupperna kristna, ateister och nyandliga.)
Men är det något som sjunkit in över tid, kanske med de intressen jag haft, eller helt enkelt för att jag blivit äldre, så är det att uppdelningar som den ovan har nästan noll och inget informationsvärde. Man borde knappt bry sig om det. Vad som står på kepsen, dvs.
För det som verkligen räknas går på tvärs.
Det finns inskränkthet på alla kanter. Det finns djup och öppenhet på alla håll. De med större djup är i själva verket mer lika och har mera gemensamt med djupingarna i de andra grupperna än med simplare själar i sin egen grupp. Och viceversa.
Bestämmer mig för att söka upp en låt och lyssna. Vet inte varför det blir “Mama I’m Coming Home”, hur jag hittar den, men den är tydligen med också det sista han gör
At the “Back to the Beginning” concert held on July 5, 2025, which marked Osbourne’s final stage appearance, this song was the only one on Osbourne’s set of 5 songs that did not belong to his debut album…
2020 gick han ut med att han hade Parkinsons sjukdom, något han diagnostiserades med redan 2003. Han avled den 22 juli 2025, delvis till följd av sviterna i nämnda sjukdom.
I den där intervjun i Spin Magazine tar han också upp ett resonemang som touchar vid det psykospirituella och sådant som intresserar mig själv. Detta i relation till något som artisten Andreas Vollenweider (vars sfäriska toner var något slags feelgood-musik för många av oss newage-are på 80-talet, för övrigt) ska ha sagt om Ozzy och hans band. Det börjar med en fråga från artikelförfattaren:
Andreas Vollendender said, “I wouldn’t play on the same bill as Black Sabbath or any other group with such an obvious unconscious negative approach.” Do you think you have an unconscious negative approach?
“These people are so ignorant. They’ve never listened to the band. They look at the album cover and think it’s shit. They ought to stop and listen to the lyrics. I write so much positive stuff! Food for thought. Like ‘Killer of Giants,’ Revelation Mother Earth,’ ‘War Pigs’—I could go on for years. If anybody thinks for one minute that I am a negative person, then they’re fucked. Because I am not a negative person. I am a very truthful person, true to what I believe. I can only do what I believe in. If I was a fake a what I was doing, I couldn’t believe it. […]
“I’d rather have people get rid of their aggression at an Ozzy concert than by beating some old lady over the head and running off with her purse. It’s a release of aggression. It’s a built-in aggression. Why do they get young people to join the army? Because an older guy thinks, ‘Fuck you! I’m not going over that hill. You think I’m crazy? And a young guy will go, ‘Yeah! Let’s go get ’em.'”