Bakewells nya bok ”Humanisterna” är på sätt och vis en prequel till ”Existentialisterna”. Tanken att människan är synonym med sin frihet går som en röd tråd genom den 700-åriga humanistiska traditionen, ända fram till då Sartre formulerar den koncist: ”Existensen föregår essensen”. Likaså är idén om att individen bör utveckla hela sin mänsklighet central i Florens på 1300-talet, precis som i Paris på 1940-talet.
Den här inlägget har en udda start. Citatet ovan är nästan helt godtyckligt. Det är ur en recension jag ögnade genom härom dagen. Tänkte då en djup tanke, tyckte jag. Och scrollade vidare.
Kom att tänka på texten nyss och tog hjälp av ChatGPT att hitta tillbaka. (Jag var helt säker på att recensenten varit en kvinna. Men det var visst fotot av hon Bakewell jag lagt på minnet. Se där, hur minnet kan spela en spratt!)
Ett godtyckligt citat… Vad läsningen (av Rasmus Landströms anmälan av Sarah Bakewells ”Humanisterna” i Aftonbladet 22 juli) hade påmint mig om var hur mycket som finns att veta och förstå. Som man inte vet och förstår. Och att det faktiskt finns andra som går genom sina liv och – på sina områden – faktiskt vet och förstår mycket mer än en själv.
Men att man också kan gå kring och känna att man inte behöver veta och förstå mer än vad man redan gör.
Inom den esoteriska, holistiska nyandligheten kan historielöshet ofta vara plågsam att bli varse. Att någon med den esoteriska världsförståelsen under västen kan känna att han eller hon har rätt att approachera i stort sett vem som helst, i vilket sammanhang som helst och ha ett ord med i laget. Som att man själv skulle besitta Den samlade vetenskapliga kunskapsbanken 2.0. Eller åtminstone allt som är värt att veta. Bara för att man läst några böcker av en religiös visionär från förrförra sekelskiftet.
Det pratas mycket om konspirationism, fake news och vetenskapsförakt. Det kommer dagligen dråpliga rapporter från inte minst USA. En utbredd ignorans som bara ytterligare har amplifierats med Trumps tio cirka år vid makten eller på trappan dit. Men detta är ju ganska kort tid, trots allt. Alternativandligheten har svart bälte i grenen sedan ett halvt århundrade tillbaka.
Och kanske ännu längre. Drar mig till minnes vad Olav Hammer skriver i sin bok ”På spaning efter helheten – New age, en ny folktro?” från 2004:
Urmodern till myckat av new age, teosofin, uppstod i en sen 1800-talsmiljö präglad av naturvetenskapens triumf. Många västerlänningar befann sig i ett dilemma. De traditionella religiösa alternativen kändes inte längre trovärdiga för dem. Samtidigt gav den naturvetenskapliga världsbilden känslomässigt otillfredsställande svar på religiöst sinnade människors behov. Teosofin framstod som en tänkbar utväg för många. Teosofin hade nämligen antagit en bestämd linje gentemot vetenskapen. Nästan all samtida naturvetenskap förkastades som förfelad och inskränkt. Den utövades av vetenskapsmän som själva var andligen döva och blinda. […]
Den materialistiska huvudfåran inom 1800-talets vetenskap utgjorde egentligen bara en bedrövlig parentes mellan urgamla och mycket nya vetenskaper.
New age-miljön har samma slags djupt rotade hatkärlek till vetenskapen och i synnerhet till fysik och biologi.”
En anmärkning om hur denna typ av världsförståelse ska benämnas. När Hammer skrev sin bok för tjugo år sedan kunde man nog fortfarande kalla det ”new age” och såväl anhängare som utomstående förstod vad som åsyftades. Mitt intryck är att detta inte riktigt gäller längre.
I allmänt språkbruk har begreppet i ännu högre grad fått en pejorativ innebörd: ”newage-ig”. Betydelsen har mer och mer begränsats till typiska attribut, kristaller, fullmånemeditation, mm. Anhängare vill inte längre bli förknippade med ordet. (Vilket blev tydligt t ex när jag gjorde en intervjustudie på området för ett antal år sedan.)
Så vad ska det kallas och vad är det jag syftar på? I texten används såväl new age, nyandlig, esoterisk, holistisk, som alternativandlig…
Den typ av andlighet jag har i tankarna har tydliga rötter i spirituella tankesystem som såg dagens ljus på tröskeln till 1900-talet och strax därefter. En individualistisk, ganska elitistisk, framstegsoptimistisk andlighet, vars grundtankar är reinkarnation, karma och den enskildes stegvisa utveckling mot kognitiv och emotionell fullkomning. Det finns personer som är ”före i utvecklingen”, har blivit ”upplysta” och vars utsagor betraktas som absolut, ovedersäglig sanning.
Mitt intryck är att det mesta av den samtida spiritualiteten, även om inte tydligt uttalat, ändå vilar på sådana antaganden.