Ser en skojbild från sidan Villfarelser som påminner om något som funnits med i samtal på jobbet idag. Och även innan helgen, minns jag.
Det psykoanalytiska
Sigmund Freuds påstående om att vi har “ett inre liv” som kan påverka hur vi känner oss har satt djupa spår. Idag hör detta åtminstone i vår kultur till common sense. Man kan höra det i tv-soffprogram och var som helst att folk försöker förstå sig själva så.
Det är faktiskt ett paradigmskifte som skett: Från vad man kunde kalla ett “prepsykoanalytiskt” (historiskt sett) eller“subpsykoanalytiskt” (att sådana perspektiv inte tillräckligt beaktats) synsätt, till en psykoanalytisk förståelse av vad det innebär att vara människa. Även om tankarna lanserades för hundra år sedan tog det väl ett tag innan de hade penetrerat det allmänna medvetandet och kulturen.
Det vill säga en insikt om att vi människor har stora resurser till att må dåligt också helt på egen hand. Att det inte är på grund av osynliga andars inverkan, Guds straff för synder vi begått eller att en illvillig person “satt onda ögat” på oss, etc. (För att inte helt utesluta det metafysiska kunde man nöja sig med att säga att Freud & Co åtminstone vidgat vår repertoar av möjliga förklaringar.)
Det “hyperpsykoanalytiska”
Ibland kan denna relativt unga och i grund och botten lovvärda insikt också överbetonas. Allt är faktiskt inte psykologi, eller i svårare fall psykiatri.
Detta kunde man kalla ett “hyperpsykoanalytiskt” förhållningssätt. Att tendera att allt för snabbt och allt för ofta söka svaret inom sig (och inom andra, för att förklara varför de har det som de har det). Dvs när andra faktorer faktiskt bättre kunde förklara ett dåligt eller försämrat mående.
Det finns i själva verket en massa yttre (inklusive den egna kroppen, som på sätt och vis hör till “yttervärlden” den också) omständigheter som både kan få oss att må sämre och/eller att vidmakthålla detta. Att vi struntar i att äta. Att vi inte sover ordentligt (dvs när det inte är själva förmågan att sova som är nedsatt eller påverkad). Att man håller på att sluta med nikotin. Att man är på väg att återhämta sig från en influensa. Även hormonförändringar kopplat till menstruationscykeln, graviditet och klimakterium, är faktorer som kan spela in. Järnbrist, B12-brist, osv.
Både den som söker hjälp och terapeuten kan trilla dit. Börja psykologisera något som inte bör eller kan förstås från det hållet.
Så djupt har den gamle wienarens idéer trängt i det allmänna medvetandet!
Detta går att utsträcka till samhället. Att man inte har någonstans att bo. Ekonomisk stress. Att Försäkringskassa eller A-kassa dumhåller på ens ersättning. Samt på en mera generell, ideologisk nivå: Det är så mycket med vår effektiviserade, slimmade samtid som om inte gör folk sjuka så i alla fall pressar oss till det yttersta. Som man inte mår bra av.
Etc, etc.
Påminns om ett skämt som handlade om den framstående psykoanalytikern Melanie Klein (1882–1960)
– Vår son har blivit så aggressiv på sistone. Tror du det beror på hur det är hemma?
– Nej då, säger terapeuten. Det är bara hans inre konflikter.
– Jaså.
– Ja, så ni behöver inte ändra något.
– Vad bra!
– Det räcker att ni skjutsar honom till mottagningen två gånger i veckan.
Klein var mycket radikal. Tillerkände barnet ett inre liv och drama. Hon gick längre än vad grundaren Freud gjort och definitivt mycket längre än vad som var den allmänna uppfattningen. Som jag förstått det. Men kunde säkert bli för spekulativ eller extrem i sina teorier och i sin praktik också. Riskerade bli “hyperpsykoanalytisk” just. Precis som Sigmund Freud har hon inspirerat många. Terapeuter och analytiker som identifierar sig som “kleinianer”. Inte för att man håller med om precis allt hon sa och skrev. Men för att hon tänkte stort, djärvt och åt rätt håll.
Det “subpsykoanalytiska”
Vidskepelse, förbannelser och “onda ögat” i sina många skepnader. Tankesättet att ens elände kommit till en utifrån har en lång och bred historia. Den allmänna uppfattningen innan Sigmund Freud med flera kom fram. Dvs en “subpsykoanalytisk” förståelse av orsakssamband.
Ett slags uppdaterad, modern version av detta förhållningssätt är att vilja förklara sina svårigheter med “generna”. Går ju sällan att säga något om det. Gener har vi alla och somligt hos oss är medfött så klart. Temperament, kanske vissa aspekter av vår personlighet, mm.
Ett “subpsykoanalytiskt” synsätt frodas också fortfarande i hög grad inom den s k alternativa världen – såväl dess spirituella falang som de som intresserar sig mera för fysisk hälsa och ohälsa. Detta har jag dock adresserat så många gånger tidigare att det känns fräscht att få lyfta hur det faktiskt kan bli också för mycket av det goda, bli alltför “psykoanalytiskt”.
Tidigare, på 60- och 70-talet?, fanns en livaktig “antipsykiatrisk” rörelse. Vars motto var, ungefär: “Det är inte individen som är sjuk, det är samhället!” Den löpte säkert risken att bli subpsykoanalytisk, men hade helt säkert också många poänger.
Har jag inte varit på de här sakerna förut? Gjort en bild? Jodå! Här är en lång, vindlande och ganska rörig text som överlappar: “Kommer det onda utifrån eller inifrån?”
Men det var speciellt den här figuren jag ville ha fatt i (nu lite uppdaterad). Som visar hur det finns liksom ett dike på båda sidor av vägen…
