Det har gått snart 22 år sedan Knutbydramat, ett av Sveriges mest uppmärksammade kriminalfall. Med hjälp av Sveriges främsta kriminaltekniker och rättsläkare kan 200 sekunder avslöja grova fel i polisutredningen. Fel som talar för att barnflickan Sara Svensson inte mördade Alexandra Fossmo.
Kikar på ett avsnitt av Aftonbladets ”200 sekunder” (25 november) med Robert Aschberg och kollegor. Denna gång förlängt till en halvtimme och tydligen kommer redaktion att följa upp ämnet i kommande inslag. Många brister och frågetecken i den process som ledde fram till dom för den s k barnflickan, Sara Svensson, lyfts fram.
Nä, det ser inte bra ut.
”Knutby – Vem mördade Alexandra?”
200 sekunder
Men jag hade nog inte ägnat dramat i Knutby mera tid om det inte varit för något jag läst strax innan på annat ställe. Har märkt att jag helst undviker true crime, dokumentärer om lustmördare, våldtäkt och elände, etc. Till och med när det finns en spirituell dimension. Destruktiva sekter och sådant. Inte för att det är direkt ointressant. Det har snarare något med mättnad att göra.
Och historien i Knutby innehåller det mesta.
Men jag råkar läsa en intervju med Sara Svenssons långvarige själavårdare, terapeuten Per-Gustaf Eriksson, i tidningen Dagen (29 november): ”Sara Svenssons själavårdare varnar för maktmänniskorna i kyrkan” är rubriken.
Han verkar vara en stabil man. De har visst haft kontakt sedan allt hände. Eriksson har såväl en teologisk utbildning som en examen från S:t Lukas och utkom i förra veckan med en bok som delvis baseras på tankar om och intryck av vad som utspelade sig i Knutby-församlingen.
Där livet delas kan livet helas – En liten handbok i själavård (Semnos förlag, 2025)
Jag menar att det i kristna sammanhang ofta finns en godtrogenhet, det finns en allmän öppenhet att tolka allt till det bästa. Det är livsfarligt när man har med maktmänniskor att göra. […]
Särskilt i kristna miljöer tycks de finna en bra arena för sitt maktutövande, då många kristna är så godhjärtade och lättrogna. Men det här är parasiter som lever på andras godhet och kärlek, så därför ska man akta sig noga.
Per-Gustaf Eriksson påpekar att det står i bibeln att man ska vara på sin vakt mot ”falska profeter”, etc.
Men det är som att vi kristna har hoppat över det där, vi tar gärna fram våra halleluja, men vi vill inte se att det onda också kan finnas i församlingen, inte det är något som bara ska finnas utanför.
Ett par citat från presentationen av boken på förlagets hemsida får mig att fundera vidare. Dels något som möjligen är bokens undertitel, eller säljargument: ”Vad gör du när förbönen inte räcker, men terapi inte är svaret?” Dels något som en Alf B Svensson, psykolog, ska ha bidragit med till förordet
Även den som har en levande tro kan drabbas av psykisk ohälsa. Då räcker det inte alltid med terapi. Ibland behövs själavård.
Undrar hur man tänker? Generellt är jag skeptisk till att man förordar samtalskontakt där parterna ska ha samma världsbild. Något mindre skeptisk är jag dock för sådana arrangemang på kristen grund, trots allt. Jämfört men när det är en nyandlig föreställningsvärld som klient och terapeut/själavårdare har gemensam.
Hur kommer det sig? Vad är skillnaden? Jag kommer in på sådant i den här texten:
Eriksson, P.-G. (2025). Där livet delas kan livet helas: En liten handbok i själavård. Semnos.