Vad Sigmund Freud tänkte om folks religiositet vet alla. Genom hundra år har ämnet sedan hunnit fördjupas och nyanseras inom den psykoanalytiska sfären. En som formulerat sig väl om detta mer nyanserade förhållningssätt är James W. Jones. Han skriver t ex
[F]or Freud atheism was normative; the mature person was ipso facto an atheist. […] So convinced was he, on these grounds, of the falsity of religion, that he failed to notice that just as there can be a psychoanalysis of belief, so there can be a psychoanalysis of unbelief. Just as there are neurotic reasons for believing in God, so there are neurotic reasons for refusing belief (Jones, 1991).
Alltjämt finns dock detta, hur religiösa och andliga föreställningar även kan användas som ett värn eller försvar emot realiteterna, kvar i tolkningsarsenalen. Förstås.
Själv är jag förankrad i detta sätt att se på spiritualitet och jag upplever att Freuds analys fortfarande är användbar för när det andliga ställer till problem. Om den metafysiska föreställningsvärlden i hög grad används för att undgå, bypassa eller försvara sig emot en obehaglig eller ångestväckande verklighet. Dvs att någon eller flera av de psykiska hjälpsystem som kallas försvarsmekanismer då har satts i arbete. På annat ställe skriver jag
Det går att argumentera för att Freuds religionskritik i ännu högre grad skulle kunna gälla denna moderna andlighet. Men – viktigt – detta har ingenting att göra med huruvida den nyandliga föreställningsvärlden är sann eller inte. Kanske är den rentav sann? Desto intressantare!
Men vi behöver faktiskt också sådana skyddsfunktioner. Så länge de inte är alltför rigida eller verklighetsförvrängande hjälper de oss faktiskt att upprätthålla ett fungerande, gott liv. Ett slags stötdämpare.
Inom delar av den alternativterapeutiska världen odlas ett ideal att man ska bli fri från alla sådana ”försvar”, vilket är naivt och dumt. Så fungerar inte psyket och en övertygelse om att man själv har uppnått ett sådant tillstånd eller en sådan osårbarhet torde – tvärsemot – ofta förutsätta att en ganska kraftig mobilisering av vissa försvar har skett.
Igår på ett nyandligt forum läste jag något som dock fick mig att fundera ett varv till. En kvinna skrev om hur hon under loppet av 1,5 år hade behövt begrava båda sina döttrar. Att hennes nyandliga livssyn i detta blivit en tillgång. Det gavs inte fler detaljer än så. Eller så var det något jag missade. Kanske att hon först i och med döttrarnas bortgång hade tillägnat sig ett sådant perspektiv på liv och död. Jag vet inte.
Tankarna hoppar till Selma Lagerlöfs ”Kejsaren av Portugallien”. Jag fick anledning att läsa om den berättelsen härom året. Ska återge handlingen i korta drag, så som jag minns den.
Den utspelar sig i förgången tid. En pappa som är mycket fästad vid sin dotter. När hon blir gammal nog lämnar hon byn. Den sorgsna fadern får meddelanden om att hon dock klarar sig bra. Men när hon emellanåt kommer på besök i fina kläder börjar rykten gå i byn om att hon i själva verket livnär sig som prostituerad.
Vad som händer är att pappan, kanske på grund av omgivningens misstänksamhet och sin egen sorg och skam, går in i en psykos. Han blir en ”kejsare” som spankulerar kring i bygden med käpp och hatt.
Själva uttrycket att ”gå in i” psykos är träffande. Har inte riktigt tänkt på det förut? (Vad säger man om depression? Att individen ”sjunker ned i”?) I vissa fall ter det sig verkligen som en vandring, ett slags val individen ändå gör. Som att öppna en dörr. Även om omständigheterna är sådana att detta val av utväg är fullt begripligt.
Om någon i sin yttersta förtvivlan lyckas att mobilisera en metafysisk förklaring eller mening, som kan lindra och medge att de kan stanna kvar, då måste detta ändå vara ett bättre alternativ än psykosen.
På forumet jag nämner ovan delas många svåra känslor: ”Min pappa dog på sjukhus under covid. Det var så mycket jag inte hann säga. Finns han där, hör han mig?”. Som ofta får många tröstande svar: ” Ja, han finns där. Han mår bra. Han ler mot dig”, etc. Ett slags nyandlig-sekulär motsvarighet till den avlastning präster tidigare kunde bidra med, en välsignelse och syndernas förlåtelse, kan man tänka.
På ett besläktat forum. Ett inlägg som får många svar från s k ”djurkommunikatörer” som erbjuder sina tjänster
Detta är också en viktig nyansering. Andlighet som räddning, ett bolster. Där alternativet vore sämre.
/…/
Anledningen till att plockade fram boken av Selma Lagerlöf var att jag behövde lösa en uppgift i min terapeututbildning. Jag utgick då från just ”Kejsaren från Portugallien”. Kanske kan intressera någon att läsa…
hhh