A new map has been created, showing which London pubs are in the sunshine at any given time of day.
Better yet, not only does the map consider the position of the sun in the sky, but it also takes into account the height of surrounding buildings – thereby telling you which pubs are in a shadow and which ones aren’t.
TimeoutLondon tipsar om en ny karta för soldyrkare (och skuggvarelser, det går också att söka på uteserveringar där det inte skiner) i den stora staden. Låter som en förträfflig tjänst! Ligger mycket arbete och simulering bakom, att beräkna vår egen lilla stjärnas vinkel i förhållande till de många skyskraporna, mm.
Det är inte det. Kom bara att tänka på vår mänskliga längtan efter en fast punkt i tillvaron. Från det mest förgängliga att hänga upp sin trygghet på (pengar, position, yttre skönhet, ungdom), via sådant som tycks något mer beständigt ändå (planeten vi lever på), till – Solen. Inte konstigt denna varit ett föremål att dyrka, att återvända till. Den har stigit upp över horisonten, och gått ned, varenda dag så länge det funnits människor. Och några miljarder år innan dess.
Men ändå. Inte heller den är ju egentligen ”en konstant”? Något för evigt beständigt. Dels ska den slockna en dag. Men redan som det är rusar den fram i rymden, med sina planeter i släptåg. Faktiskt en lustiger dans.
(Stillbilder från en fascinerande video!)
Och då kommer man till religionen, eller andligheten. Antingen man föreställer sig denna ”fasta punkt” som en evigt existerande Fader i himlen. Eller åtminstone en djupare nivå i ens själ som överskrider tid och rum. Eller en kombination.
Undrar om inte allt detta hänger ihop med takesättet – erfarenheten? – att när djävulen blir gammal blir han religiös. Med stigande ålder får man erfara att sådana där preliminära fasta punkter tas ifrån en, en efter en. När man är ung räcker det möjligen med – ungdomen. Vartefter kanske karriär och ekonomisk stabilitet. Sedan hälsa och rörlighet, förhoppningsvis. Osv.