Micke är en 60-årig gubbe från Skellefteå, han kommer aldrig förstå vad det är han gjort. Om ni frågar mig tycker jag inte han ska få sparken för en sån här grej.
– SVT-chef
Åsa Linderborg har skrivit en text i Aftonbladet med anledning av domen mot programledaren Micke Leijnegard för att oönskat ha pussat en kollega:
”Det här är sorgens och skräckens dag.”
I mataffären finns Expressen. Deras krönikör, Anna Friberg, har en delvis annan vinkel:
”Osmakligt att han inte förstår bättre.”
Rubriken på mitt inlägg är slutklämmen hos Linderborg. Det inledande citatet är från Fribergs slutargumentation. Båda skribenterna påpekar att detta är ett ämne som väcker starka känslor oavsett vilken sida man än väljer. Friberg vittnar om hur hennes inkorg varit ett inferno den senaste månaden. Linderborg verkar beredd att dra ur sladden så snart hon postat sin krönika.
I en tidigare text (Expressen, 22 oktober) ger Anna Friberg lite bakgrund
Längdstjärnan Per Elofsson vann den första säsongen av ”Mästarnas mästare” 2009. Programmet blev direkt en succé efter att SVT tagit det belgiska tv-upplägget till Sverige. I snitt kollade nästan 1,5 miljoner på programmen.
Och så där har det fortsatt i 17 år. Idrottshjältar har tävlat, lekt, kalla det vad ni vill, och tv-publiken har bänkat sig. En sak har varit bestående genom alla år: programledaren Micke Leijnegard.
Det är svårt att ha en uppfattning om vad som är rätt och rimligt i det Leijnegard anklagats för och vilka konsekvenser det nu fått. Man var inte där, känner inte till alla detaljer.
Men fastnar för att Åsa Linderborg väljer att skriva ”skräcken”. Sorg, jo visst, den kan vara relaterad till olika saker: Manskollektivets naivitet, Leijneborgs öde, vilka konsekvenser detta haft för kvinnan, mm. Men skräck? Ändå tycker jag det går att leva sig in i vad Linderborg menar.
Vi lever i post-Weinstein-Epstein-era. Det har gått flera år år sedan MeToo var som störst men alltjämt kommer påminnelser. Senast idag stod det att läsa om skådespelerskan Ashley Judds kamp emot Harwey Weinstein. Och nu Lars-Michael Leijnegard som tagit sig friheter som åtminstone, om än längre utåt en av dess kanter, återfinns på samma skala. Vad kan måhända ligga ännu längre ut på denna kant?
Sigmund Freuds iakttagelse om hur vi vantrivs i kulturen och den bok som fick denna titel (1930) kommer i vilket fall osökt til en. Några berömda klipp
“Kulturen vilar på att människan avstår från drifter. Hon betalar med en del av sin möjlighet till lycka för att vinna säkerhet och ordning.”
“Superjaget blir allt strängare ju mer individen avstår. För varje framsteg inom kulturen ökar den inre kontrollen och människans känsla av skuld.”
“All kulturutveckling innebär en allt vidare behärskning av drifterna. Den enskilde tvingas rikta sin aggressivitet inåt, mot det egna jaget.”
“Kulturens krav står i motsättning till individens frihetssträvan. Den förbjuder mycket av vad människan vill, och befaller mycket hon ogärna vill göra.”
Ps. Bilden överst är en illustration av ”Anthropomorpha” från en avhandling publicerad 1760 av Christian Emmanuel Hoppius, en student till Carl von Linné.
Freud, S. (1930). Das Unbehagen in der Kultur.