”Neti neti” är ett sanskritiskt uttryck som betyder ”inte detta, inte detta” eller ”varken detta, varken detta”. Det används i indisk filosofi, särskilt inom Advaita Vedanta, som en metod för att förstå det ultimata Självet (Atman) genom att förneka allt som inte är det.
(AI-sammanfattning i Google)
Låt mig säga, med en gång, att ”dummies” i titeln syftar på mig själv och mina likar. Vi som har rudimentära kunskaper om såväl buddhism som Advaita Vedanta och aldrig någonsin deltagit i en ”neti-neti”-meditation, etc.
Samtidigt tror jag att själva andemeningen, hungern efter ”neti, neti”, är något som kan nalkas från olika håll. Om jag förstått det rätt har uttrycket och praktiken en direkt motsvarighet inom den kristna mystiska traditionen i det som där kallas ”negativ teologi”?
Själv hörde jag uttrycket ”neti, neti” för många år sedan och ibland poppar det upp.
Som idag. I ett samtal om det andliga tillståndet i vår del av världen, i allmänhet och inom Svenska kyrkan i synnerhet. Detta utifrån en artikel i Kyrkans tidning, skriven av författaren Patrik Stigsson: ”Svenska kyrkan har övergivit mysteriet” (Kyrkans tidning, 13 juli 2025).
Den Gud som i Bibeln talar genom eld, stormvindar och blixtar – den Gud som får människor att bäva och ropa ”Ve mig! Jag förgås!” – känns långt borta. Även änglarna, som i Bibeln ofta inleder med ”Var inte rädd”, har förlorat sin skräckinjagande kraft och förvandlats till bokmärkeskeruber.
Svenska kyrkan har i stora stycken övergivit mysteriet. Det är problematiskt i en tid där människor längtar efter förtrollning – inte som underhållning, utan som kontakt med det outsägliga, det heliga.
Författaren beskriver hur han på besök i Indien kunnat erfara en mysteriös närvaro, t ex i mötet med s k saddhus, till skillnad mot vid kyrkobesök här hemma.
Jag känner mig enig med Stigsson i mycket. Hur vi lider av att tillvaron ”avförtrollats”. Ett bristillstånd, rentav kvantifierbart, bara man hade instrument till att mäta sådant. Detta är inte heller något helt nytt. Redan sociologen Max Weber funderade kring sin tids ”avförtrollning”.
Vi åkte till Skokloster härom dan. Ett pampigt slott. Kyrkan intill som är många hundra år äldre och hörde till ett katolskt nunnekloster, innan adel och kungar dök upp på platsen. Men ännu starkare intryck hade den stora lantsortskyrka gjort som vi passerat en stund innan. Vägen slingrade sig genom en by som förmodligen legat där i någon form i alla tider. Vilken mysteriös sak att ha haft denna ståtliga byggnad i sin by!
Men vad är då boten? Själv tänker jag att denna brist, om alls, kommer att återställas ”inifrån”. Som kontrast till en allt mera rationell, jämlik, förnuftig fysisk omvärld. Rentav underlättas därav. Svenska kyrkan har i mycket förlorat sitt salt. Kyrkan stimulerar inte längre så mycket vår förundran eller ”gudsfruktan”. Nog är det så. Med kvinnliga präster (som visst är i majoritet numera), husdjursgudstjänster, clowner för att locka barnen, osv.
Att då blir också kyrkan något som vårt inre kommer att kunna ta spjärn emot. En del av det stora ”neti, neti”-klargörandet. När man är redo för det.
(Vad nu neti, neti, ”gudsfruktan” och förundran har gemensamt? Men något är det som förenar dem, eller..?)
Ps. Vill i sammanhanget tipsa om ”A Man of his Word” (2018). En dokumentär av Wim Wenders, om påve Franciskus. Som jag råkade se i förrgår. ”I sammanhanget”? Jo, verkligen. Ds.