Vi får konstatera att vi vet mycket lite om onda andar och bör därför vara ganska försiktiga med våra förklaringar. Framför allt bör vi akta oss för svart-vita uppfattningar, tron att allting kommer ant. från Gud eller från den onde.
Det finns nämligen en tredje faktor: människan själv, och mycket kan förklaras utifrån det helt mänskliga, människans fallna tillstånd. Gränsen mellan vad som kommer från Gud, från den onde/onda andar, eller från människan själv kan ibland vara svår att dra.
En del ämnen är krångligare än andra att skapa reda i. Visst, jag kunde nöja mig med det korta resonemanget. Att nyandlighetens ”psykologi” ofta är som något som fanns innan Sigmund Freud. Men det vore för enkelt. Dessutom har jag varit inne på detta flera gånger tidigare. Ska därför försöka gräva lite djupare.
”Kommer det onda utifrån eller inifrån?” (Behöver ha detta som ett slags omkväde. Så lätt tappa fokus, märker jag.)
Jag gör avstamp i citatet ovan. Det som gav mig impulsen att skriva. Det fanns i ett nyandligt forum jag brukar besöka. Det hade kopierats över dit från en annan grupp där man ägnar sig åt bibeltolkning. Den bibelkritiska texten i sin helhet är lång och lärd. Citatet kommer som ett slags slutkläm där.
Det är inte glasklart varför någon valde att reposta detta citat? Sannolikt för att temat antogs kunna intressera en nyandlig läsekrets. Och tror jag förstår varför. Just ”besättelse” av en främmande ande, som förklaring till det ena eller andra som hänt, är ett alternativ som ofta är på tapeten i dessa kretsar.
För ändamålet har denna modell tagits fram och jag ska försöka samla tankarna under dess rubriker.
Det blir kanske fragmentariskt, mer associativt än stringent. Förhoppningsvis kan eventuella läsare själva sätta ihop det till en helhet.
Då börjar vi. ”Kommer det onda utifrån eller inifrån?”
Inom nyandlighet och, ja, faktiskt inom stora delar av den ”alternativa” världen, tenderar man att söka orsaker till psykiskt och fysiskt illabefinnande utanför sig själv. Detta är förstås en grov generalisering, gäller långt ifrån allt och alla inom denna subkultur. Dock på gruppnivå hävdar jag att det är korrekt. Jag har vistats inom och i närheten av detta alternativa, ”holistiska” (allt hänger samman och kan påverka vartannat på både konkreta och ”övernaturliga” vis) sätt att se på livet sedan tonåren. Så jag tycker att jag vet vad jag pratar om.
Man kan göra en grov uppdelning i ”kropp” och ”själ/psyke”. Då berör det förstnämda sådant som dieter, detoxer, vaccin. Teorier om vad som orsakar olika besvär, symptom – också mentala sådana – och hur man kan komma tillrätta med sådant, etc. Det senare handlar om det metafysiska, andlighet, pop-psykologi. Personlig utveckling i vid mening.
REALITET
Om detta har folk väldigt olika uppfattning. Jag kan bara tala för mig själv. För mig handlar detta rätt mycket om vanligt sunt förnuft. I en studie jag gjorde en gång kretsade frågorna kring sådant. Människans ”existentiella villkor”.
Det är möjligt att verkligheten rymmer dimensioner som går utöver vad detta sunda förnuft säger är sant och riktigt. Att t ex de existentiella villkoren inte alls är huggna i sten. (Att vi i själva verket kommer tillbaka, reinkarnerar, gång på gång, t ex.) Dock verkar det vara värdefullt att inte flytta in i och göra sig alltför hemmastadd i sådana idévärldar.
FANTASI
Motsatsen till realiteterna, då.
Psykoanalytiskt
Sammanfaller i stort sett med ”Realiteterna”. Nu pratar vi om människolivets emotionella aspekt, eller vad man ska kalla det. Traditionen som utgått från Sigmund Freuds uppmuntrar oss att rikta blicken inåt. I kontrast till folktro och vidskepelse, som försöker förstå sjukdomar, dåligt mående och missväxt med sådant som ”onda ögat”, etc.
Detta är dock ett alltför stort område att komma in på här. Somliga läsare stegrar sig säkert inför att jag sätter likhetstecken mellan sunt förnuft och psykoanalys, vad denna utvecklats till på hundra år. Medan somliga förstår vad jag avser. Så får det vara.
”Kommer det onda utifrån eller inifrån?” Freuds bidrag var att påvisa hur åtminstone långt mera hade med vårt eget inre att göra, än vad som var den allmänna uppfattningen.
Hyper-psykoanalytiskt
Nu följer ett par begrepp som jag möjligen har hittat på själv. Men får försöka förklara vad jag menar så det blir begripligt. Det är nu det blir intressant!
Vad menar jag med att sätta ”hyper-” framför psykoanalys? Till att börja med. Jo, sådana versioner som varit alltför ensidiga, megalitiska. Som gjort anspråk på att ha svaret på alla frågor. Boten för allt slags lidande. Föreställningen att vi föds som ”blanka ark” t ex och med väl utförd psykoanalys ska man kunna gå tillbaka, göra det nedsolkade papperet vitt igen, så att livet kan levas om. Dvs att det skulle räcka med att rätt adressera klientens eget ”inre”.
Forskningen har visat att somligt, kanske rättså mycket, som jag förstått det, är medfött ändå.
Jobbar man t ex i psykiatrin kan man falla offer för en annan variant av detta ”hyper”. Folk som mår dåligt, vilket ska åtgärdas med medicin eller en kortare terapeutisk behandling. Att det då är alltför lätt att glömma bort hur vissa pågående livsomständigheter faktiskt kan både ha orsakat och vidmakthålla personens depression.
Ett överdrivet fokus på individens eget ansvar och potential att raskt kunna uppnå sina mål, psykiskt välmående, mm – ”Mind over matter” – är ett stort och viktigt kapitel även när man ska granska den nyandliga-holistiska kulturen.
”Kommer det onda utifrån eller inifrån?” I dessa exempel är fokuset allt för mycket på individens eget inre.
Pre-psykoanalytiskt
Har deltagit i otaliga metafysiska diskussioner bl a om vad som kan ligga bakom att folk beter sig och upplever som de gör. Hypotesen om ”besättelse” av externa själar har alltid varit närvarande när man försökt förstå svårartat missbruk, psykotiska symptom, eller t ex en brottsling som hävdat sig inte ha några minnen av den brottsliga handlingen.
Dvs sådana tankegångar som författaren till citatet i början vill sätta i fråga.
Inte så sällan gifter sig dessa båda ytterligheter med varandra. I likhet med många bekanta hann jag utforska ett antal olika dieter, lavemang och detoxer, när det begav sig. På 80-talet var det t ex mycket prat om ”candida”. En svamp i tarmsystemet som sades påverka både det fysiska och psykiska måendet. Den skulle bort.
Här förenades drömmen om självförverkligande, att slumrande krafter skulle kunna frigöras, med övertygelsen att det i själva verket var yttre omständigheter som ”höll en tillbaka”.
Jag säger inte att detta var helt fel. Aktuell forskning tycks påvisa alla möjliga samband mellan t ex magen och måendet. Vaccin? Ja, vem vet. Vad som är sant och falskt. Eventuellt överdrivet, i ena eller andra riktningen. Men vårt intresse var i alla fall lite för svart-vitt, energiskt. Allt eller inget.
”Kommer det onda utifrån eller inifrån?” Här blir det mera komplicerat. Bådeoch, visserligen. Dock ofta i en problematisk mix.
Serien ”Barbapapa” tar sig gärna an svåra ämnen. Återvinning, miljögifter, kärnkraft, okänslig arkitektur, mm. Avsnittet ”De sju råvarorna” (2017) handlar om hälsoångest och extrema dieter.
Barbabarnen får en fix idé om att de behöver hitta sitt perfekta födoämne för att kunna behålla färg och form. (Som så ofta i serien förknippas det extrema med olika ockulta, andliga attribut.) De går längre och längre in på denna väg. Tills barbaföräldrarna lyckas få dem att släppa det.
”Kommer det onda utifrån eller inifrån?” Utifrån. Även om det börjar med en rädsla för vad matens form och färg kan göra med dem, så tycks själva aktiviteten aktivera eufori, en ”vi har hittat svaret”-förtjusning, hos barnen.
Historien för ett par år sedan, med två unga veganföräldrar som dömdes för att ha vanvårdat sin dotter, innehöll också båda bitarna. Dels att man till varje pris velat undvika att ge henne vanlig mat, som var processad, innehöll tillsatser, etc.
Pappan har i förhör berättat att han inte ville att dottern skulle få i sig mat som innehåller gifter eller är beroendeframkallande. Dessutom har de berättat att de uteslutit viss mat som de uppfattade att flickan var allergisk mot.
Med en orealistisk föreställning om vad som kan uppnås bara man lägger manken till. När flickan inkom till sjukhus var hon gravt undernärd:
Mamman har till exempel under sitt förhör redogjort för sin uppfattning att man efter långvarig mental och kroppslig träning kan uppnå ett stadium där man kan leva utan mat eller vatten, att man då är en så kallad breatharian.
”Kommer det onda utifrån eller inifrån?” Bådeock, igen, verkar det.
Såhär kommenterade jag förresten citatet i den nyandliga gruppen:
Jag läser och spånar… För mig handlar detta om psykologins ”kretslopp”, mer eller mindre mogna stadier… Även om texten beskriver det som ”det fallna” hos människan, som låter gammelkristet, så förlägger man ändå orsaken hos individen själv, INUTI. Att man inte vill utesluta detta.
Jag förstår det som att den som skrivit vill nyansera en uppfattning som allt för snabbt och allt för gärna hittar yttre orsaker, besättelse, onda andar, och slikt. Förr i tiden missväxt på åkrarna, sjukdom, en olustig känsla, som orsakats av en häxa, någon med ”onda ögat” som glott på en, någon som satt nålar i en woodoo-docka, etc…
Det senare ett pre-psykoanalytiskt synsätt. Den som skrivit har åtminstone börjat luckra upp detta. Länge leve Sigmund Freud!
Nordisk familjebok (2014, andra upplagan) har ett långt avsnitt om just ”Onda ögon”. Här ett klipp ur den artikeln:
Tidigare spelade jag in några videoföredrag. Ett av dem hade titeln: ”Vart tar mörkret vägen?”
Det berör faktiskt innehållet i den här posten. För hur kommer det sig att den nyandliga världuppfattningen – med sitt fokus på hur individen är totalt ansvarig för sitt eget öde, via karmalagen, mm – kan samsas med så många tankar om hur det är världen ”där ute” det är fel på?