Ser att Marcus Birro, författaren, har predikat i Hedvig Eleonora kyrka. Inget förvånar längre. Menar inte detta på ett nedlåtande vis. Mera lite förundrat, som en bekräftelse. Det kristna, att folk vågar och vill vara öppna med sin tro, om så bara ett sökande eller intresse ditåt, tycks sprida sig som färgdroppar i vatten. I samhällsskålen.
En sisådär metafor för att uppmärksamma Birros predikan som har större litterära kvalitéer än så. Några utdrag
När livet tjuter som ett överfallslarm söker jag dig.
När de svarta tunga, kyrk-klockorna i underjorden får marken jag går på att skälva, då söker jag dig.
När allting är grått, gråare än grått, då söker jag dig.
Det finns en liten pojke, inte större än en fingerborg, som löper febrilt i mitt inre för att täcka över alla sår som står och blöder. Då lyssnar jag efter dig. […]
När jag slås till marken av ett rasande mörker så hemskt att jag inte kan förstå det, letar jag efter dig bakom stängda ögonlock. När drömmarna kärvar, när januari flyter ihop till en enda blaskig sörja, när livet inte når upp till en enda plusgrad, tänker jag på dig.
När jag sitter ensam på ett tåg och ser de bruna åkrarna tänker jag på dig. När jag läser om morden, förstörelsen, ledan hos människor, tänder jag ett litet hopp och tänker på dig.
När jag till slut kommer till den punkt när ingenting bär längre, när mitt hjärta kallnat, när mitt huvud stöter fram sjuka tankar, då ber jag till dig. Jag gör det eftersom jag inte har något annat val. Jag gör det eftersom du finns, du vill bli funnen, bara man vågar fråga efter dig.
När varje dag känns som både ett slut och en oövervinnerlig start, då ber jag till dig.
Och du hjälper mig med allt detta.
När människor önskar livet ur mig syresätter jag mitt blod med mikroskopiska änglar. När det gör ont i själen skickas de pyttesmå ambulanserna ut. De små vårdarna, inte högre än en avbruten tändsticka, blir stående längs vägen. När jag ber till dig så hinner de fram. […]
När jag inte orkar med livet, orkar livet med mig.
Att jag intresserar mig för sådana här tecken i tiden är inte bara av något slags akademisk nyfikenhet eller nit. Även om jag själv aldrig kommer att bli “jesus-kristen” utan stanna vid varmt och respektfullt kulturkristen, så märker jag att jag färdas med samma tåg. Kanske har det med tidsanda att göra. Eller ålder. Kanske bådeoch. Ett alternativ, som Master class, i förhållande till såväl ateism som mera “oceanisk” andlighet.
Har skrivit om det många gånger, t ex här
Bilden överst: Från Marcus Birros egen post, lånad och beskuren, och jag hoppas att han inte skulle misstycka
