Att vara skeptisk till vaccin, miljöhot, mm. Klokt, kunna tänka själv, stå fri. Eller så är det nåt slags auktoritetskomplex?
Min erfarenhet av nyandligheten är att det finns ett laddat förhållande till sånt som vanlig naturvetenskap (både klimat, vaccin t ex), akademisk forskning, Kyrkan o prästerna, vanliga psykiatrin, etc. Etablissemanget. Ett slags försök till detronisering.
Ibland kanske på goda grunder, att vara lite skeptisk, avvaktande. Men att det kan verka så förutsägbart, att är man skeptisk mot det ena, så är man det ofta mot annat liknande också?
Att etablissemanget hör till det gamla paradigmet, de gör så gott de kan, möjligen, i god tro, om de inte är korrupta… (“ödlor”). Medan den nyandliga filosofin representerar ett nytt, “komplett” paradigm, som är överlägset… “Ljusarbetare”, osv.
(Sen kan man dra detta ännu längre… till synen på föräldrar, vad man ärver o möjligen står i ett slags tacksamhetsskuld pga?, tidigare generationer, men där den nyandliga filosofin lär att man själv har med sig allt när man föds, familjen är bara ett slags planteringskärl, föräldrarna blott medvandrare… Dvs också detta “etablissemang” ifrågasätts, eller detroniseras.)
Är man klimatskeptiker så verkar man vara också ofta vaccinskeptiker… i högre grad än vad som vore “statistiskt” motiverat, om man säger, för områdena har ju inte mer gemensamt än att det är stora, komplexa frågor, som experter, utbildat folk är engagerade i och behövs till… Och mitt intryck är alltså att just sånt etablissemangsförakt? är extra vanligt i alternativandliga kretsar. […]
Det är ju inte bara nyandligheten så klart, sånt finns ju med många andra förtecken, det rebelliska, även om den nyandliga filosofin har det extra mkt, lockande, “att ha fött sig själv” (utan vare sig föräldrar eller förfäder, knappt en gud som förtjänar en tacksam tanke)… Nu spinner jag på bara, men för mig är detta centrala, viktiga grejor. […] Och, som sagt, det är snarare hierarki som jag tänker är det läbbiga, det som repelleras, inte grupp.
“Hierarki” med bara ETT enda undantag, praktiskt taget (och jag har borrat ordentligt i fenomenet, tycker jag!), det är “De Upplysta”, den eller de individer som man menar har fullkomnat den själsliga evolutionen, creme de la creme…
De upplysta de förtonar sig in i nån allsmäktig, allvetande, allkärleksfull kategori, som är bortom allt… Men en dag ska man få bli som dem, man ligger liksom i omkörningsfilen, drar förbi, det strålande målet får allt annat “hiearkiskt” att framstå som oviktigt, förfelat o illusoriskt.