Masskärlek

When you walk through a storm
Hold your head up high
And don’t be afraid of the dark

At the end of a storm
There’s a golden sky
And the sweet silver song of a lark

Om inga principiella, finkulturella eller rivaliserande saker ställer sig i vägen och man förfogar över ett något sånär intakt känsloliv är det omöjligt att inte beröras av att se och höra t ex Liverpools hemmapublik sjunga sitt lags anthem. I deras fall Gerry and the Pacemakers “You’ll Never Walk Alone”.

På läktaren när Hammarby spelar sjungs “Just idag är jag stark”, av Knut Kenneth “Kenta” Gustafsson (1948–2003). Den användes första gången 2003. Artisten som varit en hängiven supporter till laget hade avlidit endast några veckor före den Allsvenska premiären det året och i samband med en tyst minut inför matchstart sjöngs sången. Sedan har det bara fortsatt så, läser jag.

Det som gjort låten speciell är att Kenta sjöng med en väldigt ärlig och personlig känsla. Han hade själv gått igenom missbruk och svåra tider, och många uppfattade låten som ett bevis på att man kan känna hopp även efter motgångar. […]

Det speciella är att låten egentligen inte handlar om fotboll alls. Men texten om hopp, styrka och gemenskap passade väldigt bra ihop med Hammarbys supporterkultur och känslan kring klubben.

Supporterkultur. Det är ju allt möjligt det. Passion på gott och ont. Brinnande lojalitet på gott och ont.

Hade en kompis som avvärjde varje inbjudan att spela fotboll eller idka något som helst kroppsövning som innehöll ett kampmoment med att säga: “I förlängningen krig.”

Religionskrig? Påminns om en text i Dagens Nyheter som tog sikte på det kristna inslaget i svensk offentlighet i allmänhet och Joel Halldorf i synnerhet. Ledarsidans Lisa Magnusson skrev under rubriken: “Den nye frälsaren skrämmer mig” (18 maj). Bl a.

Grundproblemet, som jag ser det, är att helig text inte går att argumentera emot. Man kan liksom inte komma dragande med demokrati och mänskliga rättigheter, för allt kommer alltid väga lättare än guds vilja.

Eller vad han sägs vilja: Den kristna trenden hakar ju nämligen i den bredare konservativa trend som – precis som så mycket annan kultur – importerats från USA, och som betonar biblisk moral med traditionella könsroller där mannen är överordnad kvinnan och familjen är hennes plikt…

Så passande för det jag ligger och funderar på att Joel Halldorf i samma veva postar att hans favoritlag i fotboll efter många års väntan vunnit Premier League.

Jag fortsätter min associations-gymnastik. Blir varse att musikern Lars Demian är gift med programledaren, mm,
Philomène Grandin, dotter till folkmusik-nestorn Izzy Young (1928-2019). Bland den senares många bedrifter – av vilka han är mest känd för att ha ha arrangrat Bob Dylans första offentliga konsert i Carnegie Hall, New York – är att han 1977 medverkade i skriften “Folket har aldrig segrat till fiendens musik”, utgiven på det maoistiska Oktoberförlaget. Drivande förefaller ha varit en Anders Johansson

Maoisterna inom Sveriges Kommunistiska Parti hade blivit alltmer negativa till den progressiva musikrörelse som uppstått i Sverige omkring 1970. Skriften kan ses ett uttryck för partilinjens alltmer markanta betonande av svenskt nationellt oberoende och i den av Röd ungdom utgivna tidningen Rödluvan (nr. 1/1976) hade Anders Johansson avvisat Bruce Springsteen.

I den i juni 1977 utgivna skriften hävdade Johansson att rockmusiken till sitt innehåll är reaktionär och imperialistisk eftersom den ansågs stå i “nära samband med USA-imperialismens offensiv efter andra världskriget”. Han hävdade också att sådan “imperialistmusik” inte kan omfunktioneras eller fås att ändra klassinnehåll genom att förses med vänsterpolitiska texter och avvisade därigenom den svenska politiska rocken som vid denna tid var vanlig i Sverige.

Johansson menar också rockgrupperna inom den dåvarande musikrörelsen har texter som är allt än progressiva. Thomas Nydahl riktar i skriften hård kritik mot Nationalteatern, som han menar har “en djupt borgerlig linje i sina texter”.

Jag tar med hela stycket för att det doftar så mycket av en kamp som var levande under den perioden.

“Kamp.” För dessa supporter-anthems, ihop med allehanda tifo-påhitt, banderoller och ramsor (om vi håller oss till de relativt städade uttrycken för viljan att stötta det egna laget) syftar förstås också till att försvaga motståndarlaget.

Något som förstås till största delen, för de flesta och oftast, stannar vid att vara en allvarlig lek. En lek eller grupprocess som kan mattas av eller rentav avbrytas vid speciella tillfällen. Som i den här matchen t ex som jag skrev om en annan gång

Och störst av dem är kärleken | Boll, Bibel & Bono

Apropå ledarsidan och Joel Halldorf, hur gick det? Halldorf försvarade sig sansat och väl förstås (Expressen, 14 maj). Att det finns grader både i helvetet och åt andra hållet ungefär. Magnusson hade i sin text velat lyfta fram Martin Luther King som ett exempel på en sansas kristen som hon kunde uppskatta för hans nyktra samhällsengagemang, etc. En framstående “människorättsaktivist” som emellanåt drog till med ett bibelord eller två.

Halldorf kontrar med att bl a påpeka att King faktiskt var baptistpastor och hade för vana att tryffera sina tal med både metaforer och citat ur Bibeln som inte stod någon kristen predikant efter. Exemplet han ger är från dennes allra sista tal 1968

We’ve got some difficult days ahead, but it really doesn’t matter with me now because I’ve been to the mountaintop. I don’t mind.

Like anybody, I would like to live a long life. Longevity has its place, but l’m not concerned about that now.

I just want to do God’s will and he’s allowed me to go up to the mountain and l’ve looked over and I’ve seen the promised land. I may not get there with you, but I want you to know tonight that we as a people will get to the promised land.

En retorisk figur från bibelns värld för att stärka åhörarna i deras kamp mot förtrycket? Jo, säkert. Men inte bara, förefaller det. Fortsättningen på citatet, slutklämmen, som också är de sista King säger innan han går av podiet är

So l’m happy tonight. l’m not worried about anything. I’m not fearing any man. Mine eyes have seen the glory of the coming of the Lord.

För att försöka sammanfatta. Var MLK Jr en “farlig” man? Det var han förstås. För vissa åtminstone. Var han “kristen” och vägleddes och inspirerades i någon grad av sin religiösa övertygelse? Tydligen.

Men att detta är inte vad som räknas.

Ateist eller troende, vänsterpartist eller SD-are. Hammarbyare eller Djurgårdssupporter. Sådant säger inte så mycket.

Det som verkligen betyder något avtecknar sig längs en annan variabel trots allt.