Joel Halldorf har för det mesta varit på tvärs. Det har han ärvt. Halldorf-familjen är ett slags adel inom pingströrelsen – en handfull missionärer och många pastorer lämnar spår.
– Jag kan på ett sätt känna att jag är förberedd för att vara en kristen kulturskribent i världens mest sekulariserade land. Jag har med mig generationer bakom mig som har utmanat sina sammanhang.
Joel Halldorf intervjuades nyligen i Dagens Nyheter: “Min stora andliga utmaning är att inte bli självupptagen” (8 maj).
Det blev en annorlunda intervju, tyckte han själv. Han hade fått frågor om sin bakgrund och sina drivkrafter, mm. I artikeln påpekades också hur olika sammanhang Halldorf bjuds in till. Folk som han egentligen står långt ifrån ideologiskt vill ändå ha med honom, osv.
Kommer att tänka på Clas Svahn, en annan rättså udda figur som verkar kunna bjudas in till alla möjliga tv-soffor, poddar och radioprogram, för att analysera och delge sin uppfattning i de mest disparata frågor. Etablerad journalist i decennier på just DN, där han bidrog med initierade kommentarer om världspolitik och intervjuer med aktuella personer. Parallellt med att han helt öppet och – i bästa mening – skamlöst var en förgrundsfigur inom något så “flummigt” som UFO Sverige. Och även skrev om dylika ämnen i morgontidningen då och då.
Pehr Granqvist, för den delen. Psykologiprofessorn som i sin forskning betat av många olika områden och idag gäller för att vara en auktoritet inom allt ifrån barnuppfostran, religion till “den psykedeliska renässansen”.
Och alla refereras de till ymnigt i den här bloggen. De verkar ha något gemensamt som är lätt att uppskatta och känna respekt för. Egensinne och bredd? Mod, kanske?
Tänker på ett resonemang jag tog intryck av härom dagen, i ett panelsamtal mellan bibelforskaren Natalie Bloch och just Pehr Granqvist. Båda beskrev hur de i början av sina karriärer hade blivit varnade för att avvika för mycket från det hävdvunna. Men att de inte kunnat motstå att gå sin egen väg. När jag försökte sammanfatta blev det såhär
Att om man stöter på oförståelse eller rentav ogillande, blir varnad, från de som är etablerade på ett visst område (och kanske i ännu högre grad om detta kommer “från båda håll”; i Granqvists fall från såväl psykologi- som teologifalangerna inom akademin) men man själv känner att man är något på spåren, då kan denna magkänsla vara korrekt och värd att lita på.
Klippte några saker ur intervjun med Halldorf som jag fastnade för. Det här t ex. Apropå att göra saker på sitt sätt utan att blygas
En av de egenheter som får Joel att sticka ut är att han talar som om han stod i en kyrka – utan att ursäkta sig. Som att han använder ”avgudar”. Han refererar också till ”sin kallelse” liksom till ”irrläror”.
Man vet var man har honom? Och apropå sitt specialområde, professor i kyrkohistoria som han faktiskt är
Jag har en väldigt tydlig agenda, det har jag alltid haft och därför är jag så ihärdig. Det är ett slags folkbildningsprojekt för att hjälpa människor att förstå religion, säger han.
Jag tror att religion är ofrånkomlig hos människan, men att vi inte ser det i dag eftersom vi har ett slags analfabetism på det området. Och när vi inte förstår religionens språk kan avgudar som konsumtion och nationalism ta dess plats.
Han får frågan vad som är “hans mål”. Med livet får man anta
Min längtan är, enligt kristen tradition, att bli ett helgon. Alltså, inte helgonförklarad, men leva så att man själv blir en ikon och genomlyst av Guds närvaro. Det säger ju sig själv att det är en livslång process och att man aldrig blir färdig.
Det är inte vem som helst som skulle komma undan med detta och fortfarande uppfattas som relevant.
