Sitter och tittar på ett avsnitt av barnprogrammet “Nyfikingarna”. Det är en fin, sympatisk och pedagogisk serie som handlar om “stora känslor”. Hur de animerade djuren tacklar olika svåra känslor som sorg, utanförskap, osäkerhet. Rädslor. I programmet ska kompisarna göra en semesterresa till Rosa stranden. De står på led för att få gå upp för trappan och in i flygplanet som ska ta dem till destinationen. Förväntansfulla, uppspelta.
Alla utom Teshi, sköldpaddan. För han är flygrädd. (Säsong 2: “First Big Trip”)
Det går bra förstås. De andra övertalar honom. Och ombord på planet blir det mera muntert. De hittar på olika lekar och distraktioner.
Och jag kommer att tänka på scenen ur filmen “Sällskapsresan eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten?” från 1980 förstås. Lasse Åberg som där tar hjälp av terapeuten Magnus Härenstam att försöka överkomma sin skräck.
Detta var fyrtiofem plus år sedan och långa flygresor till avlägsna platser var inte lika allmänt som idag. Gissar att många i den tänkta och faktiska publiken kunde identifiera sig med Stig-Helmer på ett annat vis än vad som vore fallet i en komedi idag. Då kunde man fortfarande leva sig in i nervositeten, ovanan, även om filmen överdrev det.
Det är något med detta. Hur kan en stor del av mänskligheten ha habituerat till en egentligen så vidrig och artfrämmande aktivitet som att resa med flygplan? Att åka bil eller tåg kan förstås vara läskigt det med. Det går snabbt och involverar faror man inte har full kontroll över. Men detta är ändå något som gått gradvis. Det finns utvecklingslinjer både kulturellt och individuellt. Folk har rest med häst och vagn, ånglok, så småningom de första små puttrande automobilerna, osv. I ens eget liv från barnvagn, 3-hjuling, över cykel, kanske moped.
Men flyga? Hur man med sin marginellt uppdaterade grottmänniskohjärna så sorglöst kan kliva in i en trång metallcylinder, slungas en mil upp bland molnen och därefter sitta inklämd och fastspänd många timmar.
Och sedan ska man landa också.
Klart det finns många som är flygrädda idag med. Men jag har en känsla av att man då såväl kulturellt som för sig själv tenderar se detta som ett individuellt psykiskt problem. En orimlig ångest, en personlig svaghet som bör behandlas. Att man ska normaliseras.
Sedan finns det förstås extremformer där folk utsätter sig för besläktade saker. Som att hoppa fallskärm, bungy-jump, etc. De som väljer att bli stridspiloter. För att inte tala om dem som slungar sig ut från flygplan eller bergstoppar iförda s k “wingsuit”. Som mänskliga flygekorrar. (I ett tidigare inlägg skrev jag om mina algoritmer på Facebook. Det senare får jag se åtskilligt av!)
Men här finns förstås ett element av kick och adrenalin som skiljer det från inläggets tema. Äventyrlighet, något med macho ändå. Vilket indiceras av att det numera är nästan omöjligt att hitta en “normal” sådan – vilken är hisnande redan som den är – flygtur på Youtube. Det mesta är klipp där folk pressar gränserna: Flyger så nära marken som möjligt genom en sluttande bergsklyfta, passerar genom ett hål i berget i 200 km/h och kommer ut på andra sidan, att till sist från tvåtusen meter landa utan fallskärm (istället på en hög med kartonger), osv.
Det intressanta med reguljärflyg är att “alla” gör det. Över hela världen. Drygt tio miljoner per dag fördelat på hundratusen flighter. Som ett naturligt, normalt inslag i sina liv. En del av att vara en modern människa. Man accepterar en situation som både evolutionärt och neurologiskt egentligen borde upplevas som högst “onormal”. Hur är det möjligt?
Då ligger datatermen “hacka” nära. Dvs att på kulturnivå ha hittat ett sätt att kringgå djupt nedärvda och etablerade system i oss.
