I’ve been a deacon for 22 years. Last month, I visited a dying man in hospice. He asked me one question: “How do you KNOW there’s something after this?” I gave him clichés. He died three days later. I’Il never forgive myself for failing him.
His name was Harold.
Råkar på en text på sociala medier. Inte vet jag om berättelsen är sann. Men den skulle förstås kunna vara det. Det är ihop med en annons för en bok, eller kurs som påstås kunna ge övertygande svar och resonemang. För att det finns liv efter döden.
Ur kristen synvinkel alltså. Säljpitchen lyder: “Pastor Exposes the Shocking Truth: Why 67% of Adult Believers Abandon Faith During Life’s Hardest Moments (And How to Stop It)”
Tror inte på det. Att det finns svar som skulle kunna övertyga vem som helst. Som Harold. Men kanske att han är ett dåligt exempel trots allt. För det är ju faktiskt inte vad som utlovas? Man talar om hur man med hjälp av systematisk teologi ska kunna få “adult believers” att återvända till eller mobilisera en övertygelse.
Om berättelsen är sann var det mannens dotter som hört av sig till kyrkan
My father isn’t religious, but he’s been asking questions. He’s searching for something. Can someone come talk to him?
Här är diakonens beskrivning av hur mötet började
When I walked into Harold’s room, he looked up at me with eyes that were tired but sharp
“You’re from the church?”
“Yes, sir. I’m David. I’m a deacon.”
“Sit down, David. I don’t have much time, so l’l get to the point.”
I sat.
“Everyone keeps telling me to ‘make peace with God.’ To ‘accept Jesus.’ My daughter. The nurses. Everyone. But here’s my question.”He looked right at me.
“How do you KNOW? How do you know there’s anything after this? How do you know you’re not just believing it because you’re afraid of what I’m facing right now?”
Jag kommer från en spirituell kultur där döden liksom är en icke-fråga, ofta bagatelliseras. Minns att de svar jag fick om sådant i en intervjustudie med anhängare av “New age” eller “alternativ, holistisk, esoterisk nyandlighet” (eller vad man nu ska kalla det; dvs en livssyn som innefattar reinkarnation, karma, mm) för en massa år sedan gjorde mig illa till mods. Inte för att jag missunnar någon dess övertygelse. Men det var nog för att jag själv hade rört mig i liknande tankevärldar så länge som det skavde eller kom åt mig
Nyandligheten kan ge intryck av att slutgiltigt ha lyckats avskaffa döden. Detta är den så klart inte ensam om, andra religiösa eller andliga läror beskriver normalt också en tillvaro som fortsätter. Det som är förvånande med respondenternas svar är snarare den lättsamhet med vilket ämnet hanteras, vilket kan väcka frågor utifrån ett psykologiskt perspektiv.
En av respondenterna liknar döden vid att byta bil, till senaste årsmodell.
Ser att jag även tillåter mig en tolkning av hur gammelreligionens föreställning om “dubbla utgångar”, dvs “himmel” och “helvete”, beroende av hur individen levt sitt liv, faktiskt har bevarats. Idag skulle jag tro de flesta kristna skippat tanken på att ens ofullkomliga handlingar skulle kunna resultera i ett så gruvligt straff. Nåden står numera i fokus. Men i fickor av den alternativa andligheten lever detta kvar. Där finns ingen “nåd”
Genom att avskaffa döden garanteras också en rättvisa: De som gör något dåligt i detta livet får en ”payback time” i nästa. Det som tidigare kunde tillgodoses med tanken på en himmel och ett helvete kanske nu förläggs till kommande inkarnationer.
Och jag tror inte att en bok eller kurs i “systematisk nyandlighet” skulle haft så mycket att komma med heller i mötet mellan Harold och diakonen.
