Igår träffade jag en man som hade en kontroversiell uppfattning om flera kända rättsfall. Christer Petterssons roll i mordet på Olof Palme, Thomas Quick och det han anklagats för, ”Obducenten” i DaCosta-fallet, de två unga männen i relation till pojken Kevins död, m fl. Enligt honom var alla dessa sannolikt skyldiga. I respektive utredning hade media, allmänhet och rättsvårdande myndigheter faktiskt haft rätt. Men sedan hade vindarna av någon anledning vänt.
Detta fick mig först och främst att fundera kring hur det kan bli på det viset? Först åt ena hållet, sedan helt åt det andra. Avklädda och dömda, såväl i media som i den allmänna uppfattningen, därefter frikända, upprättade. Man vill kanske hävda att det var tack vare orädda och modiga journalister som lyckades avslöja misstag som experterna, inte sällan psykologer, gjort. Jo, kanske.
Helt bortsett från skuldfrågan i de olika fallen verkar det dock på mig som om något ”psykologiskt” också varit i görningen. What goes up must come down.
Min samtalspartner avvisade inte detta, men var själv inne på andra spår. Ett utbrett hat eller åtminstone en misstänksamhet emot psykiatri i allmänhet och psykoanalys i synnerhet har spelat in. Detta var vi eniga om. När denna faktor kommer med i diskussioner kan allt ställas på ända. Men också att det ska ha funnits en viss journalist som haft ett finger med i spelet upprepade gånger, påpekade han. Fungerat som en katalysator. Att det i själva verket är han som är the smoking gun.
Ska erkänna att mitt intresse för dessa brott utöver en genomsnittlig konsumtion av media varit litet. Jag har inte läst en enda av de många böcker som skrivits. Har väl brukat svepas med i den allmänna opinionen mest. Skyldig? Oj. Frikänd? Jaha.
Eller detta är inte riktigt sant. Diskussionen om terapeuters och psykoanalytikers (Margit Norell) inblandning i fallet Thomas Quick engagerade mig ändå när den pågick. Av förklarliga skäl. Jag gick under den tiden en utbildning via Svenska psykoanalytiska föreningen och hade förstås ett psykodynamiskt intresse redan i förväg. Egna erfarenheter av att vara patient och s k analysand hade jag med.
Journalisten i fråga är alltså Dan Josefsson. Vill minnas att jag faktiskt köpte en av hans böcker när den kom: ”Mannen som slutade ljuga” (2013). Men lånade ut den till en kursare innan jag hunnit läsa den själv.
Jag blir nyfiken på detta spår och söker efter information. En erkänt skicklig grävande journalist. Häftigt temperament, vad det verkar. Anekdotiskt har han kunnat rya och offentligt skälla ut meningsmotståndare och dem han tyckt misskött sina jobb i diverse rättsprocesser. Norell och kretsen kring henne inte minst, som Josefsson inte försuttit någon chans att likna vid ”en sekt” med allt vad som förknippas med det. Särskilt hårt förefaller han ha gått åt Sven Å Christianson, minnesexperten och dennes förhållande till Margit Norell.
Notis från SVT på nätet (29 oktober 2014)
Det är den mest skickliga psykolog som jag varit i närheten av, säger Christianson i kvällens program. Sven Åke Christianson blev också Norells patient och berättar hur han kom att stå henne mycket nära känslomässigt:
– Man kände sig ju oerhört trygg och bekräftad. Och jag kan väl säga off the record att hon blev den mamma som jag aldrig har haft.
Jo, till Christianson förefaller Josefsson länge haft ett särskilt laddat förhållande, vilket om inte annat beskrivs av tidningen Resumé i en uppföljning av en debatt mellan de två rörande det s k Kevin-fallet (19 maj 2017). Sven Å Christianson ska för tidningen ha uppgett
Han kommer framrusande till mig och säger ”ditt fega svin, ditt jävla as, du vågar inte ställa upp mot mig. Du är slut”. Det är ganska obehagligt eftersom jag ska in i sändning lite senare. Som jag ser det är det trakasserier.
Dan Josefsson har en delvis annan syn på det laddade mötet.
Dan Josefsson tycks ha vad man kunde kalla ett starkt ”driv”. Men vad består detta av? Ska erkänna att något av detta igenkänner jag hos mig själv. Att uppleva sig ha ett ansvar, rentav en kall, att påtala sådant som är snett, vint och oförstått på ett eller annat område. Eventuellt då lockas att bli lite selektiv med fakta. Att hårddra sina argument. I mitt fall handlar det oftast om nyandlighet, etc. I Josefssons fall, ja vadå? Översitteri? Att vissa hävdar att de förstår sådant som inte är allom bekant?
Jag påminns om att Josefsson själv gett ut ett par böcker om psykologi. Rotar runt lite i detta. Medförfattare har varit psykoterapeuten Egil Linge. Först förefaller detta ha varit ett reguljärt samarbete. Hur det nu kommer sig att en skjutjärnsjournalist och terapeut slår sina påsar ihop? Dock i ett par gamla artiklar jag träffar på (kanske ges bakgrunden även i böckerna, det vet jag inte, för har inte läst dem) framkommer dock att Linge inledningsvis faktiskt var Josefssons egen terapeut.
I en intervju med Sveriges Radio inför lanseringen av Hemligheten (2008) hade Linges relation till Dan Josefsson omtalats (Hela Gotland, 6 september 2008)
En dag för ett par år sedan sökte sig kultur- och samhällsjournalisten Dan Josefsson till Linge med ett problem: han jobbade för mycket och efter några misslyckade relationer funderade han över om det fanns något annat alternativ för honom än det som singellevande arbetsnarkoman.
Linge tog sig an Dan Josefsson som vilken annan patient som helst, men efter hand väcktes tanken på att skriva en bok i ämnet.
Dan Josefsson å sin sida delar några år senare öppenhjärligt med sig i Dagens Nyheter (26 september 2011)
Boken kom till efter att Dan Josefsson själv hamnat i terapifåtöljen hos Egil Linge. Han var över 40 år, singel, med en rad kortvariga relationer bakom sig och tänkte be om råd för att förmå sig att jobba mindre. I stället kom terapin att handla om honom själv, hans barndom och förmågan att skapa närhet och trygghet.
Och vidare
När han och Egil Linge inledde arbetet med den nya boken tänkte Dan till en början att ”det här handlar inte om mig”. Men han hade fel. Ju längre arbetet fortskred, desto mer insåg han att den andra boken handlar lika mycket om honom själv som den första.
Josefsson citeras
I går sa min sambo att jag lyckats med konststycket att skriva två självbiografiska böcker utan att någon egentligen kan upptäcka det. Hon har rätt, min historia finns invävd i böckerna… […]
När sorgen, rädslan och självföraktet tar över reagerar du som ett litet barn – du skriker och vrålar, skäller på dina barn eller får ett vansinnesutbrott inför en häpen arbetsgrupp. Den som behandlats kärlekslöst som barn kan ofta inte hantera sina känslor på ett bättre sätt än så…
Låt mig först säga att jag känner den djupaste respekt för både vad Christenson (för en dold mikrofon) berättar i citatet ovan och vad som låg bakom att Josefsson själv sökte terapi. Böckerna som Dan Josefsson skrivit ihop med Linge har fått en stor läsekrets och jag har ingen anledning att tro annat än att de bidragit med värdefull psykologisk folkbildning.
Men några saker kan jag undra över. Att någon skriver böcker ihop med sin terapeut hör inte till vanligheterna. Det är inte olagligt, inte nödvändigtvis opassande, men såväl i egenskap av verksam psykolog som f d patient så måste jag säga att jag ryggar tillbaka.
Anknytningsteori är inte precis meteorologi eller hållfasthetslära (även om det kan framställas så). Ämnen som vore oproblematiska för en lärare och en begåvad elev att gemensamt publicera sig om. Anknytningsteori har delvis sina djupa rötter i och ligger inte så fasligt långt ifrån just psykoanalys. Även om grundaren Bowlby till en början möttes med skepsis från den psykoanalytiska världen (han var själv psykoanalytiker) så har man dock kommit ifatt honom. Numera är anknytningsteori en respekterad modell även i den psykodynamiska/analytiska världen. Det är ett schema, ett slags typologi, men användbart.
Den psykoanalytiska rörelsen har internt behövt brottas med och med rätta kunnat kritiseras för viss inbyggd rollförvirring. Att analytiker och många av deras tidigare patienter (analysanderna) fortsätter att umgås och jobba ihop. Josefsson och Linge tycks ju ha reproducerat just detta?
Det är något med hur oresonligt kritisk Josefsson kunnat vara emot kotteriet kring Norell och Christenson som skaver.
Den som sa det han var det, liksom.
/…/
Ps. När jag googlat på ”psykoanalys”, med eller utan ”dan josefsson”, ”quick”, etc, så har jag slagits av hur mycket som skrivits och återkommande skrivs om arvet efter Sigmund Freud. Om detta ska ses som en bekräftelse på att denne bidragit med något väsentligt eller som ett öppet sår är upp till var och en att bedöma. Ds.