När Bibi Rödöö utlovade folkbildning som tema för årets sommarprat kunde jag aldrig föreställa mig att den jag skulle lära mig mest av var en passionerad ufo-jägare, mer källkritisk än alla andra tillsammans. Högst oväntat, precis som de oförklarliga fenomen som Svahn, numera pensionerad efter många år på Dagens Nyheter, jagat förklaringar på sedan barnsben.
Idag hade författaren och förre DN-journalisten Clas Svahn sitt sommarprat. Mycket hörvärt och det känns orättvist att lyfta ut en enskild historia ur denna timme. Men jag kan inte låta bli.
Hade inte papper och penna till hands, så att jag kunde anteckna detaljer, årtal och platser. Detta får bli fritt ur minnet och med reservation att somligt bara blir mina fantasier.
För fyrtio år sedan intervjuade Svahn en man och hans hustru som bodde mitt ute i en öken i USA. Mannen var förgrundsfigur inom den rörelse som hävdar att Jorden är platt. Idag heter den ”Flat Earth Society”. Det gjorde den kanske då också.
Jag antar att den då mycket yngre Clas Svahn upplevde det hela som lite surrealistiskt. Men hur han beskriver mötet inger ändå känslan av något slags gemyt. Mannen han träffade var en entusiast, säkert kufisk på sitt vis, dock inte obehaglig. Paret var övertygade om sitt. Hustrun kunde verifiera att makens uppfattning var korrekt. Hon var själv från Australien och hade hela livet ”gått uppochned”.
Snabbspolning till härom året och Svahns soffa i Järfälla. Poddaren och programledaren Mauri Hermansson har stämt träff. Med sig har han företrädaren för ”Jorden är platt”-rörelsen i Sverige.
Det går inte att ta miste på hur dagens Sommarvärd hade upplevt också det samtalet som omtumlande. Men på ett annorlunda vis. Den nu mer erfarne Svahn kunde kontra platt-argumenten med att han ju personligen hade träffat och intervjuat austronauter vilka med egna ögon sett Jorden från rymden.
Denna grupp är till och med rättså stor. Även om många inte längre är i livet förstås. Inalles cirka 600 individer har fått bevittna live vad vi andra bara sett på bild eller film. Att vi lever på ett klot, dvs.
Det här lyfte alltså Clas Svahn. Vad hade han för det? Ingenting, tydligen. ”De ljuger”, hade han fått till svar.
Konspirationer, vetenskapsförakt, en misstro mot etablissemanget. Okej. Men frågan om jordens form är inte ett tvisteämne vilket som helst. Det är inte för och emot ”vaccin”. Det är inte ens jämförbart med idén att världens stora ledare skulle vara ödlor klädda i människoskinn. Den är en fråga av ett annat slag.
Kanske är urvalet, de två personer Clas Svahn träffat och berättar om, inte på något vis representativt. För hur det var för länge sedan, och hur det kan vara nu. Eller så är de det.
Att det är något med tidsandan som gör att ens fantasier kan bli så hårda, som om de vore av armerad betong? Vilket gör att man är beredd att gå i klinch med praktiskt taget vem som helst, om vad som helst man tror på.