Talibanerna har tagit över. Det gick snabbt! Jag lyfter upp ämnet så det får en egen avdelning. Inte för det andliga, men psykologin. Vad ska man tro? De har hållit presskonferens, lovat mycket, verkar mer försonliga denna gång. Har de hunnit mogna?
Jag är en obotlig utvecklingsromantiker, att man normalt blir en bättre, mer sansad människa med åren… Klart det kan vara ett kompromissande, lite spel, för att försöka få omvärldens acceptans. Men det kan ju vara delvis ärligt känt o menat med. Man är fundamentalist, men inte lika blint o hett som när man var ung koranskole-student, typ (“taliban” betyder student har jag lärt mig), man “orkar” inte bry sig på det viset längre, tänker längre, inte lika i nuet… Mindre idealist, mer pragmatiker… Men det får väl visa sig…
[…]
Och, om man ska ägna sig åt lite newage-nyandlighets-bashing… “Utveckling” är ju centralt i sån filosofi, själens stora stegvisa evolution, o detta enstaka livet är bara en station på vägen… Inte mkt händer, man inkarnerar som “vuxen”, ikläder sig en bebiskropp o medvetandet bländas ned på nåt vis… (Man kanske t o m tänker sånt som att mamma varit min partner förut eller pappa min lillebror.)…
Hur det nu är med detta, vad som är sant eller möjligt, eller ej, det säger jag inget om… Men det verkar kunna få till följd att man får svårt att se vad som faktiskt händer under detta enstaka människoliv… Jag brukar tänka på det som “mognadsfelslut”… Man kanske upplever man utvecklats i nån mer universiell, evolutionär mening, andligt, funnit frid. När man i själva verket mest blivit gammal.