Sverige har alltså varit ett land där den så kallade sekulariseringsteorin verkat stämma perfekt: Ju mer moderna vi blivit, desto mer sekulära – och detta syns tydligt genom att varje generation är mer sekulär än den förra.
Men för drygt ett år sedan kom en rad rapporter om ökande kyrkobesök, inte minst bland yngre.
Läser en lång text av Joel Halldorf på hans Substack-blogg: “Den svenska sekulariseringens tillbakagång” (10 juni).
Detta har det talats om och skrivits om ett tag nu. För den som har lite koll på kristna Dagen är det inget nytt. Jag plockar några stycken ur Halldorfs genomgång
För det första är det framför allt sällanbesökarna som ökar – det vill säga de som anger att de går till gudstjänst någon gång i kvartalet. Det som växer är alltså en svalare, eller sökande, religiositet: människor som prövar att gå, eller besöker kyrkan då och då. Andelen regelbundna gudstjänstbesökare är däremot stabil och har faktiskt inte förändrats nämnvärt på decennier.
Ibland känns det som att förändringen är diskursiv. För tjugo år sedan sa folk: “Jag är inte kristen men jag tror på Något.” Senast för några dagar sedan mötte jag en man i min ålder som sa: “Jag tror på Något, så jag antar att jag är kristen.” Kristen som kategori har vidgats, vilket gör att fler personer kan identifera sig med den trots att de inte går regelbundet i kyrkan.
“Jag tror på Något, så jag antar att jag är kristen.” Istället för det välkända, lite garderade “spiritual, but not religious” i sina många varianter. Kunde förtjäna att meditera över länge. Att förändringen skulle vara “diskursiv”? Ja, så kanske det heter.
Underbart.
Joel Halldorf toppar detta inlägg med – eller snarare länkar vidare till, tipsar om – en essä han lagt upp på annat ställe, Comments, som hands down är det bästa jag läst på länge.
Halldorf väver samman en berättelse som känns mycket övertygande. Inte minst har han med några välfunna exempel, sådant han hört eller läst, “röster”, t ex detta
The popular Swedish podcaster Ola Söderholm, born in 1982 and a self-professed atheist, captures this development. “I grew up,” he said in his podcast, “in what might have been the least religious society that will ever exist: a Swedish suburb in the 1980s. In those years, being religious was the same as being mentally handicapped.”
“Back then,” he continued, “people used to think: This person is religious—that means he is stupid and backwards. Now they think: This person is religious, and that is a quality akin to understanding poetry. Even if I don’t get it myself, I respect those who do.”
Och vad med titeln på detta inlägg? Mest något slags David Thurfjellsk (vars böcker jag sorgligt nog inte läst, sannolikt för att jag haft på känn det bara vore skott på öppet mål i min själ) koppling mellan “religion” och svenskens dragning till naturen.
Unga konfirmerar sig, åker på “konfa”, som det just nu står på reklamaffischer i Stockholms tunnelbana. Detta säljs in som ett slags existentiella kollon för lite äldre barn.
Och kön för att få in ens barn i en scoutkår är lång. På något vis tycks detta hänga ihop. Att komma nära livet, naturen, skapelsen, urgrunden? Det var bara det. Att föräldrarna önskar det i alla fall. (Det där med “hantverksöl” la jag till mest för att få lite swung i rubriken.)
Läs Halldorf! Speciellt texten på Comments.
