He used to deplore the tendency of too many of his pupils to make dogma of such concepts and once in exasperation remarked: ‘Thank God, I’m Jung, and not a Jungian.’
Citatet ovan är av Carl Gustav Jungs biograf, Barbara Hannah, som ska ha återgett detta i sin bok “Jung: His Life and Work – A Biographical Memoir” (1976).
Hur hamnade jag här? Jo, ser en gripande video med förre påven, Franciskus. En pojke tar mod till sig för att fråga om sin pappa, som nyligen dött, om denne kan komma till Himlen fastän han varit ateist?
Jag vet inte tillräckligt om katolsk teologi för att påstå att pojkens fråga kunde ha fått ett nekande svar. Men jag gissar det. Att somliga skulle hävda att man bör ha spelat sina kort rätt för att senare kunna aspirera på en plats nära Gud.
Jodå, de finns, de som haft invändningar emot påvens svar. Som i denna kommentar på Youtube
Pope not only lied to this little boy about his atheist dad, he let all the children in the audience to shove the lie deeper into that precious little boy’s heart by claiming he was in heaven now. Is that showing love to that little boy? His dad was an atheist and he made his choice and now he’s dead. No getting around that sad reality.
But that little boy should have been shown the real love of Jesus Christ as Savior, so as to prevent him from emulating his dad’s life. And now that the Pope told him his dad is in heaven anyway, when he grows up he will no doubt hang his hat on that globally televised conversation and possibly go to the same grave his dad did…
Osv.
Medan Påve Franciskus ger ett mera nyanserat, mänskligt svar än så.
Många år senare är det en journalist som söker upp den nu tonårige Emanuele för att höra honom berätta om detta möte.
Ett mera känt – och tydligare – exempel är det svar Påve Franciskus ger om ifall alla religioner leder till Himlen? Typ. Som han fick en del ovett för efteråt. Detta är från september 2024 under en frågestund med studenter i en katolsk skola i Singapore
[I]f you start arguing, ‘My religion is more important than yours…,’ or ‘Mine is the true one, yours is not true….,’ where does this lead? […]
All religions are paths to God. I will use an analogy, they are like different languages that express the divine.
There is only one God, and religions are like languages, paths to reach God. Some Sikh, some Muslim, some Hindu, some Christian.
Finns exempel i evangelierna på hur även Jesus förefaller ha velat få lärjungarna att loosen up. I Lukas 6:46 står det t ex: “Varför kallar ni mig ‘Herre, Herre’, när ni inte gör vad jag säger?” Mot fariséerna är han som bekant hård. När lärjungarna anklagas för att ha repat ax på en helgdag: “Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten” (Matt 12:1–8, Mark 2:23–28, Luk 6:1–5). Och mera generellt i Markus 7:13: “Ni upphäver Guds ord för att hålla fast vid era egna traditioner.”
Kommer att tänka på fler stora andar som kan ha verkat mer ljumma, svaga i tron, eller vad man nu ska kalla det, jämförda med somliga av sina anhängare.
Nyligen skrev jag t ex en text om Sigmund Freuds nyfikenhet på vissa möjligen ockulta fenomen. Som i förhållande till den “renläriga” psykoanalysen kunde uppfattas som rentav kätterskt av vissa av hans adepter
Vid ett samtal erkänner Freud under stor olust, att han har så många bevis för att telepati förekommer, att det är svårt att förneka dem. Chockerad stirrar [Ernest] Jones på mästaren och säger:
– Men om vi måste erkänna att mentala processer kan flyta omkring i luften kan vi ju lika gärna tro på änglar.
– Just det, svarar Freud dystert. För att inte tala om den gode guden.
Exempel på sådana “avvikelser” som haft stort inspiratonsvärde för mig själv är hur den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) kunde visa prov på ett mindre allvarligt förhållningssätt till sin egen lära och sin egen person än den tolkningskultur och de ideal för hur man borde vara som kunde tendera att uppstå.
Thomsen med en tehuva på huvudet
Att denne, i både tal och uppträdande, ungefär som Jung, inte alltid var så “martinusiansk”.
