[I] politiken träffar han ofta snett, däremot är han intressantare som moralfilosof. Hans budskap är klassisk dygdetik: såväl världen runt dig som ditt eget liv är en enda oreda. Vad du behöver är ett ideal att sträva mot, samt dygd och disciplin för att förverkliga det. I denna tåredal är enda vägen till värdighet att finna något att leva och dö för.
Upptakten till det här inlägget är slumpartad. Jag söker efter något på Google och råkar få upp två träffar intill varandra. Båda handlar om Joel Halldorf. Det ena är ett kort video denne postade på Facebook i höstas, vars titel jag lånat: “Terapisamhällets död?” (12 september 2025). Där utgår han från historien med skådespelarparet som ger ut en bok om den enes amorösa eskapader. Det andra är ännu äldre och gör avstamp hos psykologiprofessorn Jordan Peterson: “Han uppfostrar en curlad generation” (Expressen, 24 februari 2018).
/…/
Där vänstern ser sociala konstruktioner – och söker konstruera om – ser Peterson evolutionär kodning. Män och kvinnor har olika lön främst på grund av naturliga skillnader, inte till följd av systematisk diskriminering, hävdar han exempelvis. Att använda politik för att förändra natur ser han som ett livsfarligt projekt, besläktat med 1900-talets totalitära ideologier.
I Carl Gustav Jungs efterföljd betraktar han dem [myterna] som kartor vilka hjälper människan att navigera livets farvatten. Berättelserna har prövats i årtusenden, men är lika relevanta i dag eftersom de existentiella förutsättningarna – vår evolutionära kod – inte ändrats.
Peterson placerar sina åhörare i en hård, krävande värld, där kriget är grundackord – kampen mot kaosmakterna. Människan är en individ som kämpar för att skapa mening och bevara sin värdighet i denna ödemark.
Mot detta ställer Halldorf en mer kristen världsbild. Världen är i grunden inte kaos, som vi med beslutsamhet och surrade vid masten behöver hålla i schack. Bakom världen finns faktiskt den gode Guden som skapade allt ur intet, ex nihilo och står redo att hjälpa oss så snart vi ödmjukar oss
Budskapet är att existensen är Guds gåva, och att fred – inte krig – är tillvarons grundmönster. Gud ser på sin skapelse och konstaterar att den är god. Först senare letar sig synd och våld in, men då som inkräktare.
Detta betyder att människan aldrig är ensam i kampen mot ondskan. Hon behöver inte lita till egen styrka, utan kan samverka med den kärlek som är tillvarons grund.
/…/
Vet inte hur jag ska göra reda i detta för mig själv? Känns som att jag står någonstans mittemellan? Vilket inte är så märkligt och ädelt och som det låter. Halldorf verkar befinna sig där med. Att i vissa stycken faktiskt kunna uppskatta Toronto-professorns kärva analys.
För det är uppenbart att Peterson formulerar saker som få lyckas sätta ord på i dag, och som tillför konversationen något. En generation som curlats av föräldrar, och av politiker fått höra att tillvarons svårigheter kan övervinnas genom ekonomiska framsteg, får veta att livet är mödosamt. Och personer som fått för sig att frihet är att få följa sina infall, får lära sig om vikten av att rikta sitt liv mot ett ideal.
Det är knappast originellt, och alla som tänker efter lite inser att det är sant.
Kan inte svara för Jordan Peterson, men kanske att han också – i softare stunder – låter argument från motsatta flanken komma åt honom.
Jag hoppar lite.
I videon argumenterar Halldorf som sagt för “terapisamhällets död”. Att en så kallad sexmissbrukare för tio år sedan hade mötts av mer förståelse: “Han är ju sjuk, kan inte rå för sitt tillstånd och sitt beteende”. Medan nu det varit en attityd av “sluta sjåpa dig och dra upp gylfen”.
/…/
Jag lägger in detta. Får se vad som göra av det i processen. Ett knippe osorterade citat från psykoanalytikern Jennifer Kunst jag samlade på mig i arbetet med en uppsats. Ett amalgam av kristendom och hardcore psykoanalys (som faktiskt inte är så fjärran från Jordan Peterson när man tänker på det)
T ex
The heart of the story is Job’s poignant breakdown and encounter with the God whom he honors and serves. Job never actually curses God, righteous as he is. Rather, Job curses the day that he was born. He does not blame God for his troubles, but he does grieve them. And God meets him there. God speaks to him of ineffable mystery. God shows him that there is a divine logic beyond human understanding. There are exceptions to the general reward-punishment principle that we simply cannot comprehend. Sometimes the righteous suffer. It is a fact of life. The story of Job is supposed to be a lesson in accepting that life is fundamentally beyond our understanding— that, to put it plainly, sometimes shit just happens and we can’t understand why.
Det Halldorf kallar “terapisamhället” syftar väl på ett visst kulturellt narrativ. Som kan ha gått till överdrift. Antingen hur allt idag ska ha en diagnos. Kunna sorteras in bland ordinära åkommor som vattkoppor eller benbrott. “Diagnossamhället”? Eller på en från psykoanalys och vanlig mänsklig inlevelseförmåga adopterad och förvrängd determinativ och hjälplös syn på beteende och mående, “svår barndom”, osv.
Psykoanalysen, på djupet och i praktiken, är faktiskt ett sällsamt fenomen. Påminner på något vis om fysikens partikel-våg-dualitet. Å ena sidan ett intresse och djup förståelse för t ex uppväxtens formativa kraft och dettas potentiella konsekvenser. Å andra sidan ett tydligt fokus på det personliga ansvaret. Även om – bildligt talat – bara tio procent vore åtkomligt för påverkan på egen hand är det hundra procent ens personliga ansvar att göra vad man kan. De där “tio procenten” kanske då investeras i att söka professionell hjälp, t ex.
Just som jag sitter och funderar på hur komma vidare, koppla greppet, så ser jag detta reportage i dagens Dagens Nyheter: “Hur gör man för att förändra en våldtäktsman?” (13 juni).
SIS-hemmet Bärby ligger som utslängt i ett jordbrukslandskap öster om Uppsala. Längst in på området, i två små hus, finns Sveriges yngsta sexualbrottslingar. Tonåringar som dömts för våldtäkt, barnpornografibrott och andra grova sexualbrott.
Här sitter killar som med den nya lagen om fängelse för 14-åringar, om denna röstas igenom, kommer att flytta till ett annat slags förvaring. Terapi? Beteendemodifiering? Det sägs i texten att ingen vet om det faktiskt fungerar. Kommer att tänka på uttrycket: “It takes a village to raise a child.” Vilka är det som har misslyckats? Föräldrar och familj? Samhället? Gud?
Men där sitter de i vilket fall. Och snart någon annanstans.
Generalister och specialister. Så kallas de vanligaste grupperna av sexualförövare som kommer till Bärby. De förstnämnda begär alla typer av brott, medan de sistnämnda enbart ägnar sig åt sexuella övergrepp. De är mer socialt avvikande och isolerade.
Två mindre kategorier kallas grupp – som innefattar gruppvåldtäkter – och syskonövergrepp där problemen ofta är djupa i hela familjen.
Yusuf uppger att han själv blev utsatt för sexuella övergrepp som barn, och att det var först på Bärby som han vågade berätta om det.
– Min historia är en klassisk ‘mamma träffade ny kille’. Han var väldigt manipulativ och våldtog mig och skickade mig även till andra män. Jag var nio år.
/…/
Hoppar igen. “Terapi” i betydelsen att tillsammans med en annan människa få möjlighet att försöka reda ut sådant som är svårt behövs i vissa fall. För att förneka detta behöver man antingen ha förläst sig på Peterson och hans likar eller vara åtminstone partiellt oerfaren.
Jag tänkte dela med mig av en sak om terapivärlden som jag ibland rör mig i. Där pratas rätt ofta om hur den som söker hjälp själv bör få välja metod eller behandlingsparadigm. PDT eller KBT för att säga det enkelt. (Vilket 2026 knappt är en fråga, då insatser av det förra slaget i stort sett plockats bort från den allmänna vårdens behandlingsmenyer.)
Men ibland är det kanske inte alls vad individen själv önskar som har störst chans att komma åt hennes grundproblematik och skapa varaktig förändring? Den som uttryckligen önskar PDT, och ibland motiverar detta med att hon eller han behöver få bearbeta ditt eller datt, kanske snarare borde få testa KBT? Och omvänt. Att den som efterfrågar mer “struktur” vore mer behjälpt av att få loosen up, ge det lite tid, se vad som kan komma upp?
Och ibland känner man sig själv bäst förstås. Som det heter. Vet faktiskt vad man behöver.
