Vid ett samtal erkänner Freud under stor olust, att han har så många bevis för att telepati förekommer, att det är svårt att förneka dem. Chockerad stirrar [Ernest] Jones på mästaren och säger:
– Men om vi måste erkänna att mentala processer kan flyta omkring i luften kan vi ju lika gärna tro på änglar.
– Just det, svarar Freud dystert. För att inte tala om den gode guden.
Det är oklart om citatet ur förordet till “Noreas saga” (1983) av journalisten och författaren Marianne Fredriksson är helt korrekt. Strax innan har hon skrivit
I Ernest Jones biografi om Freud finns en historia, som på ett underbart sätt visar hur vi har låtit det dualistiska tänkandet dominera vårt synsätt…
Vad som dock förefaller belagt är att psykoanalysens grundare, Sigmund Freud (1856-1939), under sina senare år faktiskt intresserade sig en del för telepati och andra så kallade ”ockulta” fenomen. Även om han var mycket försiktig med detta offentligt. Dock skrev han bland annat essän “Psychoanalysis and Telepathy” (1921), där han tydligen menade att vissa fenomen var svåra att helt avfärda.
På den andra kanten stod den viktige lärjungen Ernest Jones som var starkt skeptisk till sådant och försökte tona ned Freuds nyfikenhet på ockulta fenomen eftersom att han ansåg det riskerade psykoanalysens vetenskapliga anseende.
Historiskt användes termen “ockultism” ofta om personer som sökte en ”djupare” verklighet bakom den materiella världen. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var ockultism ganska vanlig i europeiska intellektuella kretsar — även bland personer som samtidigt såg sig som vetenskapliga. Det är därför Freudfrågan blir så känslig: Om telepati accepteras,
riskerar gränsen mellan vetenskap och ockultism att suddas ut.
Jones biografi, “The Life and Work of Sigmund Freud” gavs ut i tre volymer mellan 1953-1957. Då hade läromästsren varit död i cirka femton år. Kanske att den tidigare så förskräckte lärjungen ändå ville bjuda på denna anekdot?
Läser abstract till en artikel ur tidskriften Psychoanalysis and History (Volume 23, Issue 3), av en Richard Skues “Freud and the Disenchantment of Telepathy: Thought-Transference Analysed and the History of an Unpublished Paper”
This article discusses Freud’s presentation on telepathy to his close colleagues at the meeting in the Harz mountains in 1921. It considers the fate of his paper and the reasons why he never published it as a single piece. The development of Freud’s ideas about telepathy during the succeeding years and the reasons that prompted him finally to publish his views on thought-transference in 1925 are also considered. The article also discusses the place of the four cases presented in his writings on telepathy over this period, culminating in his new ‘lecture’ on Dreams and Occultism in 1933. It is suggested that Freud’s persuasion that psychoanalysis could credibly account for thought-transference was in part affected by the degree of trust he held in those presenting him with material, but most of all by his own personal experience. Freud held out against opposition from people like Jones on the matter of the worthiness of the subject for investigation, but never succeeded in integrating it more fully into psychoanalysis, and this position is largely unchanged today.
Ett kort utdrag ur en annan artikel, “What Are the Chances? Psychoanalysis Telepathy, and the Accident” (2017), av Elisabeth Rottenberg (Paragraph 40.3, Edinburgh University Press) ger en till pusselbit
[I]n the ‘Occultism’ chapter of his three-volume biography, Ernest Jones calls Freud’s ‘exquisite oscillation between skepticism and credulity, his ‘ambivalent attitude’ towards the world of mysticism, his being ‘in two minds’ about whether to make public his views on telepathy. I also quote it because it foreshadows, uncannily, almost to the letter, Freud’s own statement, in ‘Dreams and Occultism’, about ‘the secret inclination towards the miraculous of someone who regards himself as a sceptic’…
Jag nöjer mig med de brottstycken som är medtagna i det här inlägget. Det hela är vare sig särskilt väl underbyggt eller har ambitionen att övertyga någon. Mycket finns att fördjupa sig om man har lust. (Tydligen finns det ett kapitel i 3:e delen av Ernst Jones Freudbiografi – “Occultism” – som vore intressant att kika på!) Sådant som sannolikt ytterligare skulle rättfärdiga inläggets titel.
För mig är dessa uppgifter om Sigmund Freud inte så överraskande ändå. Han rörde sig “på gränsen”, men aktade sig för att överskrida denna, och som jag ser det fanns väldigt goda skäl till detta.
Sådant skulle vara ett hot mot psykoanalysen. Visst. Som t ex Ernst Jones fruktade. Berömda är de ord som Carl Gustav Jung antecknat från ett möte med Freud omkring 1910
My dear Jung, promise me never to abandon the sexual theory… we must make a dogma of it, an unshakable bulwark.
Jung: ‘Against what?’
Freud: ‘Against the black tide of mud … of occultism.’
Men hotet är inte främst mot Freuds eventuella fåfänga, hans begär efter att bli tagen på allvar som vetenskapsman eller att psykoanalysens status skulle minska. Utan för att psykoanalysen faktiskt riskerade kraften och potentialen som behandlingsform eller metod för fördjupad självkännedom som han jobbat fram.
Några år senare bröt Freud med Jung i ett brev. Motiveringen tycks ha fokuserat på annat, men nog tänker jag att djupast handlade om att Jung ville “ge sig hän” i och inkludera det ockulta i det psykoanalytiska projektet. Ville bejaka “gränslöshet” i flera avseenden, vilket kunde oroa Freud. Lärjungar som Ernst Jones var åtminstone pålitliga, “tråkiga” men pålitliga.
Your allegation that I treat my followers as patients is demonstrably untrue… It is a convention among us analysts that none of us need feel ashamed of his own neurosis. But one [meaning Jung] who while behaving abnormally keeps shouting that he is normal gives ground for the suspicion that he lacks insight into his illness.
Även om jag personligen håller öppet att t ex Jung hade korn på något som i stort är en filosofiskt eller ontologiskt mera “komplett” modell av verkligheten, så upplever jag att hur Freud slog vakt om sin psykoanalys var motiverat.
För psykoanalysens värde låg och ligger inte i att försöka vara en hel världsbild som, om den också spekulerar i eller inkluderar också det ockulta, riskerar “förlora sitt salt”. Alltför lätt skulle den liksom kunna förångas ut i ett “anything goes” som präglar så mycket av s k alternativterapi.
Sigmund Freud påminner faktiskt om andra personer jag kan respektera för deras “dubbelhet” och sans. När jag tänker på det.
Att om man stöter på oförståelse eller rentav ogillande, blir varnad, från de som är etablerade på ett visst område (och kanske i ännu högre grad om detta kommer “från båda håll”; i [Pehr] Granqvists fall från såväl psykologi- som teologifalangerna inom akademin) men man själv känner att man är något på spåren, då kan denna magkänsla vara korrekt och värd att lita på.
Ps. När man öppnar den här dörren visar det sig att det finns det åtskilligt funnet, samlat och skrivet om Sigmund Freud och t ex telepati. (Något hade jag anat och hört flrut, dock inte förstått magnituden av det.) Under de år jag utbildat mig har det dock aldrig nämnts, tror jag? Ingen gång. Vilket är helt förståeligt! För det hör faktiskt inte hemma i en utbildning om psykoanalys eller pdt-terapi.
Fredriksson, M. (1983). Noreas saga. Wahlström & Widstrand.
Freud, S. (1921). Psycho-Analysis and Telepathy. Standard Ed. (Vol. 18. pp. 173-193). (1955)
Jones, E. (1953–1957). The life and work of Sigmund Freud (Vols. 1–3). Hogarth Press.
Jung, C. G. (1961). Memories, dreams, reflections. Vintage Books.
Rottenberg, E. (2017). What are the chances? Psychoanalysis, telepathy, and the accident. Paragraph, 40(3), 310–328.
