Hade jag haft orken kunde detta blivit en mycket mera fyllig text än vad den nu kommer att bli. Föremålet hade förtjänat detta: William James (1842-1910).
Men fick bara lust att ta fasta på något som Pehr Granqvist, professor i psykologi vid Stockholms universitet, sa i förbigående vid ett panelsamtal tidigare i veckan. Att James “The Varieties of Religious Experience: A Study in Human Nature” från 1902 fortfarande håller. Mer än så. Att boken alltjämt är bland det bästa som skrivits i ämnet religionspsykologi.
William James var en pionjär på det vida området “psykologi”. Mitt intryck är att han i början hade ett slags “just do it”-approach till livets problem som påminner om KBT eller självhjälpsfilosofi.
Han var tidig, men inte den förste som forskade, teoretiserade och kunde titulera sig “psykolog”. Detta tycker åtminstone författaren till en text med titeln “Who Was Psychology’s First True Genius?” (Psychology Today, 31 maj 2017). James nämns visserligen med respekt
One possible answer would be “William James,” who wrote the first psychology textbook, Principles of Psychology, in 1890.
Skribenten vill dock lyfta fram andra som han menar bättre förtjänar epitetet. Wilhelm Wundt. Och ännu tidigare, en Hermann Helmholtz
[W]undt himself had started his career as a lab assistant to the man I would nominate as psychology’s first true genius: Hermann Helmholtz.
Helmholtz made at least two great contributions to modern psychology:
He was the first to measure the speed of a neural impulse. (In doing so, Helmholtz completely overturned the previous assumption that nervous signals were instantaneous, traveling at an infinite speed.)
He advanced the trichromatic theory of color vision, brilliantly inferring that there were three different types of color receptors in the eye, which responded specifically to blue, green, and red […]
Det är klart att allt sådant kan höra till psykologiområdet det också. Neurala impulser, perception, etc. Utan tvivel har det krävts både påhittighet och egensinne – “genialitet” – för att upptäcka och kartlägga sådana helt nya områden. Att gå emot hävdvunna uppfattningar eller “sanningar”.
Ändå är det inte riktigt vad jag menar med psykologi. Arbeten såsom Sigmund Freuds eller för den delen William James.
För James slog snart in på en annan väg.
Freud har jag viss koll på. William James knappast alls. Men samlar ihop lite bitar av vad jag hittar online. De ska ha träffats vid ett tillfälle. Det var på en stor gathering 1909 på Clark University. James var redan en berömd psykolog och filosof och Sigmund Freud såg honom som en viktig tänkare. James å sin sida var nyfiken på Freud, men också ganska skeptisk.
AI-kolorerat foto. William James till vänster, Sigmund Freud till höger.
De intresserade sig båda för människans inre, men från olika håll. James lär ha tyckt att Freud fokuserade för mycket på drifter och sexualitet. “A nasty little system”, ska James ha uttryckt om psykoanalysen. Freud å sin sida uppskattade att den äldre och mer etablerade James trots allt tog honom på allvar.
Det sägs att de två giganterna respekterade varandra. Vad de ändå förefaller att ha haft gemensamt var att båda ansåg att mycket av människans beteende sker utanför medveten kontroll, de ville
båda förstå människans inre liv på djupet, båda var öppna för ovanliga psykiska fenomen och känslor, samt att de båda bröt mot äldre, mer mekaniska sätt att se på psykologi.
Men medan James försökte förstå hur medvetandet känns, så fokuserade Freud på varför människor inte förstår sig själva.
Freud var som bekant generellt rättså avvisande till folks religiositet, medan James hade en mera nyanserad “typologi”. Detta är vad jag snappat upp från William James tidigare och kunnat fördjupa lite mera nu. Denne talade om (åtminstone, kanske var det mer differentierat än så) tre slags förhållningssätt till religionen.
Han skrev om “healthy-mindedness” (“sund religiositet” eller “sunt sinnade”), respektive “the sick soul” (“den sjuka själen”). Banalt översatt motsvarar detta “optimism” och “pessimism”.
There are men who seem to have started in life with a bottle or two of champagne inscribed to their credit; whilst others seem to have been born close to the pain threshold.
Därtill en läggning han kallade “twice-born”. Detta var den pånyttfödda människan. Någon som upplevt splittring, mörker eller meningskris och sedan genomgår en inre omvandling,
finner en ny enhet eller mening.
James beskriver sådan religiös omvändelse psykologiskt. Som en djup inre omorganisering av personligheten.
The twice-born look upon religion as something deeper.
The transition from tenseness, self-responsibility, and worry, to equanimity, receptivity, and peace, is the most wonderful of all those shiftings of inner equilibrium.
På panelsamtalet i veckan berättade Granqvist om hur han som ung student hade en idé om vad han ville fördjupa sig i. Nämligen att kombinera teologi/religionsvetenskap och psykologi. Cross-over. Seniora forskare avrådde honom. Att han skulle slösa bort sin begåvning. Förstöra sina möjligheter till en karriär.
Fullt så illa har det nu inte gått för Granqvist. Det verkar som att tiden hunnit ifatt honom? För tre år sedan fick han rentav ta emot William James Award från en stor psykologiorganisation i USA för sin forskning och sina publikationer just i gränslandet mellan psykologi och religion/andlighet.
Nu börjar vi närma oss vad som motiverar den Gabriel García Márquez-inspirerade titeln på inlägget. Granqvist lägger ut texten om det i en intervju
I Sverige lyser emellertid religionspsykologin alltjämt med sin frånvaro inom den akademiska psykologin, såväl i utbildning som forskning. Hos oss bedrivs ämnet fortfarande nästan uteslutande
av teologer och humanister.Kanske som en naturlig konsekvens
av sekularismens segertåg och av att vetenskapliga prioriteringar är kapslade i sociohistoriska processer tycks religion och andlighet
framstå som något nästan helt obsolet för svenska psykologer. Som
historiska reliker från ett mörkt förflutet, ett lik i den modernistiska
garderoben som redan begravts och glömts bort.
Priset Granqvist fått har vad det verkar delats ut sedan mitten av 1980-talet. Mitt intryck är att det psykologiska intresset för folks religiositet och andlighet varit på undantag även i USA. Det har kanske funnits ett intresse från mera teologiskt håll under längre tid, men att “svalare” akademisk forskning inte varit så populärt.
Ett underbart undantag eller exempel – eller bekräftelse på ovanstående? – är teologen och utvecklingspsykologen James W Fowler. Hans bok “Stages of Faith: The Psychology of Human Development and the Quest for Meaning” kom 1981. Här i bloggen är Fowler omnämnd och citerad flera gånger, t ex här
Unusual before mid-life, Stage 5 knows the sacrament of defeat and the reality of irrevocable commitments and acts. What the previous stage struggled to clarify, in terms of boundaries of self and outlook, this stage now makes porous and permeable. Alive to paradox and the truth in apparent contradictions, this stage strives to unify opposites in mind and experience” (Fowler, 1996x)
Medan i Sverige islossningen kommit något senare.
Pehr Granqvist förde även ett resonemang härom dagen som jag tänker är sant och som jag sympatiserar med: Att om man stöter på oförståelse eller rentav ogillande, blir varnad, från de som är etablerade på ett visst område (och kanske i ännu högre grad om detta kommer “från båda håll”; i Granqvists fall från såväl psykologi- som teologifalangerna inom akademin) men man själv känner att man är något på spåren, då kan denna magkänsla vara korrekt och värd att lita på.
