Zurich, 1920s. Eduard Einstein sits at a piano, his fingers moving across the keys with natural grace. He’s in his late teens, studying at university, writing poetry, reading psychiatric texts. Everyone says he’s brilliant. Like his father. Albert Einstein watches his younger son with a mixture of pride and concern. Eduard—called “Tete” by family—has his father’s intensity, his depth of thought. But there’s something else there too. Something fragile.
Ser en lång text, säkert AI-genererad, men gissar att den i allt väsentligt är korrekt. Citaten om familjen Einstein är därifrån.
Det jag vill skriva något om är inte precis en ny tanke eller hypotes. Har säkert forskats, ännu mera spekulerats, om fenomenet i århundraden. Dvs att det vi känner som genialitet på något vis är besläktat med eller överlappar med sådant vi kallar galenskap och specifikt om Eduard Einstein och hans berömde far har förmodligen skrivits många böcker.
Eduard was born in 1910, the second son of Albert Einstein and his first wife, Mileva Marić. While his older brother Hans Albert was practical and stable, Eduard was sensitive, artistic, deeply emotional. He excelled at the piano. He wrote poetry.
He was particularly interested in the works of Freud and Nietzsche. He wanted to become a psychiatrist. At the University of Zurich, Eduard studied psychiatry while pursuing his passion for music and literature. He was charming, intelligent, beloved by friends.
Then, in his early twenties, Eduard fell in love. The relationship consumed him. When it ended badly, Eduard fell apart. He attempted suicide. It was the first clear sign that something was catastrophically wrong. But it wouldn’t be the last. In his mid-twenties, Eduard was diagnosed with schizophrenia.
Tycker att frågan har aktualiserats flera gånger för mig de senaste dagarna. I jobbet också, på olika vis.
Jag återkommer till det.
Såg en notis i Illustrerad Vetenskap (21 februari) om den danske forskaren Anders Børglum som intresserar sig för kombinationen psykiatri och genetik. Nya rön ska ha stärkt misstanken om att det finns en underliggande likhet mellan sjukdomar som bipolaritet, ADHD och schizofreni. Något som förenar mycket av detta vi kallar psykisk sjukdom, psykisk ohälsa och ibland funktionsvariation, alltså. Uppväxt och miljö har betydelse, visst, men generna spelar stor roll.
Säger han i alla fall.
I en uppseendeväckande ny studie har en internationell forskargrupp gjort den hittills största kartläggningen av genetiken bakom några av de vanligaste psykiska sjukdomarna och utvecklingsavvikelserna.
En av forskarna bakom kartläggningen är Anders Børglum, professor på Institut for Biomedicin vid Aarhus universitet i Danmark.
”Det är fantastiskt att få en så exakt karta över hur de här diagnoserna faktiskt delar genetik och biologi”, säger han till Illustrerad Vetenskap.
Enligt honom har resultaten redan nu potential att göra mötet med psykiatrin mindre frustrerande för patienter. På längre sikt kan upptäckten eventuellt göra behandlingar mer målriktade och effektiva.
Letar egentligen efter något jag läste härom dagen, en nyutkommen bok uppfattade jag det som, om den släkt författaren Agnes von Krusenstjerna tillhörde. Minns att författaren – som en halv självklarhet, bara liksom i förbigående – konstaterade att det var en släkt där både stor begåvning, kreativitet och psykisk ohälsa finns och funnits.
Hittar inte vad jag söker. Landar istället på en recension i Gefle Dagblad: “Galenskap blev Agnes von Krusenstjernas superkraft” (4 juli 2025).
Agnes von Krusenstjerna (1894–1940) var ingen riktig galning, bara när hon själv behövde galenskapen. Det konstaterar den hyllade Karin Johannisson, professor emerita i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, i sin bok ”Den sårade divan”, utgiven 2015 på Bonniers förlag. Agnes skildras som en kvinna vars beteende av läkarna rubriceras som hysteriskt och manodepressivt – men som skriver sin fallberättelse själv och kan styra den behandling hon ges.
Genialitet och galenskap. Själv använder jag gärna begreppet “skör”. Oftast med en positiv eller åtminstone tveeggad betydelse. Skör i betydelsen ömhudad, receptiv, “tunnväggig”.
På danska betyder ordet skör/skør samma sak som hos oss. Men används i vardagligt tal också om en person som upplevs lite “galen” eller “tokig”. Båda sakerna.
His brilliant mind—the mind that had understood complex philosophy and psychology, that had created beautiful music—was turning against him.
Jobbet, ja. Först det här med Børglums forskning, som slås upp stort. Att åtskilligt av sådant som i vården fått många fina namn och sifferbeteckningar – vilket så klart bidrar till att man tänker det är distinkt olika saker – skulle kunna ha en gemensam grund. Man har hoppats att bl a sådan här genforskning skulle visa tydliga olikheter, ursprung? Och så är det kanske inte så. Det är mer som ett landskap.
Med plats även för oss halvsjuka/halvfriska.
“Känslighet”. Både som behandlare och ibland handledare åt personer under utbildning har jag märkt att jag i samtalen mer och mer hamnar i resonemang om hur dubbelt sådant här är. En student som är djupt berörd efter ett patientmöte kan behöva informeras om att det oftast är mera gynnsamt trots allt att komma från det hållet. Har man det så har man det. Med tid och erfarenhet kommer denna känslighet kunna kultiveras.
För det är knappast något man skaffar sig eller kan lära in via en utbildning. I gynnsamma fall får man det via sådan egenterapi som åtminstone tidigare ingick. Men då handlar det nog snarare om att en känslighet som funnits där i förväg blir medveten, upplevd och i högre grad användbar.
Att vara allt igenom mentalt stabil, robust (om det nu fanns sådana individer, vilket det förstås inte gör, men mer eller mindre) är så klart en tillgång. På sitt sätt. Men livet blir kanske inte lika djupt, färgrikt och levande.
Och den som om sig själv hävdar att hon eller han har ett psyke som är som hälleberget har det kanske inte trots allt. Utan snarare en “känslighet” som sedan länge passerat över gränsen till det mera entydigt negativa. Liksom kristalliserats. (Ett exempel på just sådant är on full display i världspolitiken idag.)
Till denna kategori hörde helt säkert inte Eduard Einstein. Inte hans far heller.
Eduard lived until 1965, dying at age 55 in the psychiatric hospital that had been his home for decades. By then, he’d spent more than thirty years institutionalized. The electroshock therapy and heavy medications had left him a shadow of who he’d been—unable to speak properly, cognitively impaired, dependent on institutional care.
The man who’d played Chopin and read Nietzsche died without ever having lived an independent adult life. Albert Einstein had died ten years earlier, in 1955. Father and son were buried on different continents, their relationship never fully reconciled.
/…/
