Svenska kyrkans församlingar vill nog gärna tro att de fungerar som en platt organisation, men Louise Bringselius skulle invända att sådana etiketter ofta är en självbild som riskerar att dölja motsatsen.
Läser en pigg och smart ledartext av Fanny Willman i Kyrkans Tidning: “Både lättja och kontroll förlamar” (28 april). Det är inte så mycket interiörerna och de potentiella konflikterna jag fastnar vid, utan detta som koncentreras i resonemanget hon säger hon plockat från Louise Bringselius, docent och forskningsledare för en statligt tillsatt utredning som kom för ett par år sedan: “Tillitsprincipen” (2024).
Det är nästan lättare att definiera en tillitsfull relation med vad den inte är. Inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst, till exempel. Den går inte sönder av kritik eller konflikter, kunde man lägga till. Den bara är, men de flesta känner igen när den försvinner.
På en arbetsplats märks det snabbt. När samtalen tystnar och medarbetare börjar väga varje ord. Det kan kännas lättare att inte göra något alls än att riskera att göra fel.
Eller så upplevs egna initiativ som något hotfullt, något som stör hierarkin, och drar för mycket uppmärksamhet åt ett håll åt ett håll som inte är önskat.
Det är detta med “självbild”.
Har varit inne på det flera gånger tidigare. Jag vet att jag har det från psykoanalysen, Sigmund Freud och de som jobbar i hans efterföljd, även om jag inte kan ge någon referens. Det är detta med att de djupare lagren i vårt psyke inte opererar med eller förstår negationer? Eller hur man nu ska säga det. Vad man vill framhålla och berätta om sig själv anger blott ett större “tema”. Tillägg som “inte” eller “o-“ har inte så stor vikt. Motsatsen till det sagda eller tänkta kan vara lika sant.
Själva temat är – åtminstone i den stunden, men sannolikt även mera generellt – som en relativt stor bit av ens “medvetande-tårta”. Något som pockar på.
Rimmar bäst med det som inom psykoanalysen kallas “förnekelse”. Dvs inte en medveten lögn, utan något som genomgått en förvandling på djupare nivå. (“Det är inte min mamma i drömmen” väcker misstanken om att det kan vara något med mamma ändå, osv.)
Det finns en religion som kallas Bahá’í. Mina kunskaper om den är näst intill noll. Min uppfattning är mest känslomässig. Deras filosofi – och “självbild” antar jag, det är väl så mina associationer gått – är att de menar sig omfatta och erkänna samtliga teologier och religioner. Det låter bra. Lite för bra för att vara sant?
“Bahá’í-tron är känd för fredsbudskap, jämställdhet och global enhet”, läser jag.
Kanske är det något jag hört någon gång och lagt på minnet. Eller så är det bara en misstänksamhet jag har mot sådana “totala” pretentioner.
För visst verkar även denna rörelse dras med en skugga. Googlar och hittar sådant som bekräftar mina fördomar. Kritik från tidigare anhängare mot centralstyrning från rörelsens HQ som kallas “Universella rättvisans hus”. Att personer som lämnar eller kritiserar religionen kan bli socialt isolerade från andra troende. Medlemmar som yttrat kritik offentligt har fått känna av detta. Bahá’í själva säger att “enhet är centralt, och därför undviks konflikter öppet”.
Gissar att de är vare sig sämre eller bättre än andra religiösa rörelser.
En man har försökt ta sig in på ett möte där Donald Trump & Co ihop med tvåochetthalvt tusen journalister etc var samlade för att hedra yttrandefriheten. Eller hur det nu var. Han hade med sig pistoler och knivar. Fastnade i kontrollen.
Mannen hade skrivit ett manifest. Just nu pågår två utredningar tycks det av rapporterna att döma. Dels försöker man förstå hans motiv förstås. Det verkar inte vara så svårt. Dels försöker man analysera och förstå Donald Trumps reaktioner på det hela. Detta är en större utmaning. Trumps sinne förefaller vara som en labyrint, en spegelsal, en apparat som katapulterar impulser från djupet. Ord som så uppenbart tar sikte på något helt annat eller rentav uttrycker motsatsen till realiteterna.
Men hettan finns där. Temat är tydligt. Med en omformulering av det där som grävande journalister brukar ha som tumregel –“Follow the money!” – kunde man kanske säga “Follow that tårtbit”?
Trumps första reaktion efter att ha läst manifestet var att gärningsmannen “hatar kristna”. När i själva verket denne, om något, förefaller vara ett slags kristen extremist. Hans text innehåller visst mängder av referenser till Bibeln och hur han på sitt eget vis vägletts av denna och sin tro.
Hans mål var att ta kål på Trump och dennes närmaste och inte var det för att de var “kristna”. Manifestet innehåller en rättså hård karaktäristik av Trump, hans handel och vandel.
Som den senare ville försvara sig emot i teve-programmet 60 minutes (26 april). Efter att ha gått genom det dramatiska förloppet med presidenten säger programledaren, Norah O’Donnell
The so-called manifesto is a stunning thing to read, Mr. President. He appears to reference a motive in it. He writes this quote, “Administration officials, they are targets.” And he also wrote this, “I am no longer willing to permit a pedophile, rapist, and traitor to coat my hands with his crimes.” What’s your reaction to that?
Och Trump svarar
Well, I was waiting for you to read that because I knew you would because you’re– you’re he– you’re horrible people. Horrible people. Yeah, he did write that. I’m– I’m not a rapist. I didn’t rape anybody.
Norah O’Donnell
Oh you think– do you think he was referring to you?
Donald Trump
I’m not a pedophile. Excuse me. Excuse me. I’m not a pedophile. You read that crap from some sick person? I got associated with all– stuff that has nothing to do with me. I was totally exonerated. Your friends on the other side of the plate are the ones that were involved with, lets say, Epstein or other things. But I said to myself, “You know, I’ll do this interview and they’ll probably”– I read the manifesto. You know, he’s a sick person. But you should be ashamed of yourself reading that because I’m not any of those things.
Norah O’Donnell
Mr. President these are the gunman’s words –
President Trump
And I was never– excuse me. Excuse me. You shouldn’t be reading that on 60 Minutes. You’re a disgrace…
Osv.
En annan ingång till den här tårtmetaforen uttrycks i boken “Illusions – The Adventures of a Reluctant Messiah” (1977) av Richard Bach.
You teach best what you most need to learn.
Att om man känner en lust att hävda något väldigt bestämt (positivt) om sin egen karaktär så är sannolikt motsatsen närvarande och i någon mening skaver på en trots allt, dvs.
Ps. Enligt ofta välunderrättad källa (Chat GPT) kommer Sigmund Freud in på detta fenomen t ex i “Die Verneinung” från 1925. Ds.
