För min del föreställer jag mig att den verklighet där vi människor gestaltar en dramatisk historisk process är inskriven i, eller omfattad av eller underställd – eller vilket verb som nu är det bästa för att beskriva vårt förhållande till – en obönhörlig, men subtilt mångfasetterad och mångdimensionell evolutionär levande och medveten ordning som vi inte tillfullo förstår utan är hänvisade att förhålla oss intuitivt till, dvs. att pejla in realiteter bortom orden.
Idag har jag tagit del av författaren Karl-Erik Edris senaste nyhetsbrev (nr 2, 2026). Vem är då denne Edris? Till att börja med tycks han vara en öppen och offentlig person. Sidan på Facebook med allehanda privata och filosofiska bilder och länkar är öppen för vem som helst att kika på. Där anar man en förtjusning för såväl “finfika” med exklusiva bakelser, Ulf Lundkvists “Assar” (bilden ovan t ex är knyckt därifrån), som sumobrottning.
På sin hemsida beskriver han, förutom en akademisk bakgrund inom statsvetenskap, mm
[D]et kanske mest karaktäristiska för mig är mitt redan under barndomen väckta intresse för de existentiella frågorna, dvs. frågorna om livet, döden och den yttersta meningen med både den egna existensen och den tillvaro som vi befinner oss i som medvetna varelser. Och detta intresse har gjort att ett bärande tema i mitt liv har varit och är: Hur leva för att kunna dö nöjd?
Och då menar jag inte att jag bara söker ett svar på frågan om hur ett verkligt meningsfullt liv i privat mening bör gestaltas, utan jag försöker också gripa mig an frågorna om hur vi skall kunna skapa en värld som vi med stolthet kan lämna i arv till kommande generationer.
Detta är stora frågor som alltid söker svar, och inga svar är giltiga för alla tider. Och jag kan förstås inte heller säga att jag funnit de definitiva svaren. Men jag kan utan att darra på manschetten säga att jag har gått djupare i dessa frågor än de flesta.
Edris och jag har en connection på Facebook sedan några år tillbaka. Dock har vi aldrig träffats och hur vi fick kontakt minns jag faktiskt inte. Tror att jag någonstans läste något som slog an i mig?
Sedan visade det sig att vi hade en del gemensamma vänner och bekanta.
Med en gång ska jag erkänna att sådant som är Karl-Erik Edris specialområde har jag ingen vidare koll på. Med risk för att då förenkla, missa komplexiteten. (Ungefär som de kristna som tolkat vad austronauterna i Artemis II upplevde på månens baksida.)
I sitt 28-sidiga “nyhetsbrev” fastnar jag för vissa saker. Som hur Edris beskriver tre olika hypoteser folk kan ha om framtiden
Den första som jag kallar den avslagna och osäkra modernitetens väg är den som omfattas av de flesta människor som lever i sammanhang där det moderna projektet dominerar samhället och dess institutioner, inklusive utbildningen. Den andra kallar jag den förväntade kollapsens väg och den omfattas av dem som har tilltro till olika mer eller mindre välunderbyggda teorier om konsekvenserna av att det moderna projektet saknar spärrar och därför torde var i full färd med att underminera det försörjningsunderlag för mänskligheten som planeten jorden erbjuder. Medan den tredje också har samband med att det moderna projektet saknar spärrar. Och den kallar jag den hejdlösa teknologiska expansionismens väg och den omfattas av dem som har tilltro till föreställningen att om människan lierar sig med den intelligens som kan uppenbaras genom den moderna informationstekniken (där vi förmodligen bara är i början av utvecklingen) så kommer det att visa sig att det inte är något större fel på det moderna projektet.
Edris skriver vidare att denna tredje hypotes faller ut i två ganska olika förhållningssätt
Det finns dock en så skarp skiljelinje inom ramen för den tredje hållningen att det är motiverat att särskilja en fjärde hållning som sakta men säkert håller på att förstärkas. Och skiljelinjen rör synen på människans natur. Om man har en materialistisk och reduktionistisk syn av det standardmärke som hittills präglat och dominerat den moderna epoken eller om man vågar öppna sitt medvetande för andra dimensioner av både vår tillvaro och vårt mänskliga väsen. Det finns förstås mycket mer att säga om just denna fjärde hållning. Och jag återkommer till detta ämne. Men jag vill redan nu säga att den rätt länge rört sig så att säga under radarn. Den har nämligen genom sin pragmatism bl.a. motiverad av den ideologiska iver som genomsyrat det moderna projektet i dess krafts dagar hållit sig skenbart i skymundan, men den kommer att få en allt mer betydelsefull position och är enligt min uppfattning helt central för hanterandet av den pågående civilisationsskiftesprocessen.
Strax innan har han skrivit om den tredje hypotesen att kanske “den hejdlösa teknologiska expansionismens” perspektiv på framtiden är något som kommer att kunna mogna över tid
På ett lite djupare plan handlar ju denna [den tredje hypotesens] hållning i princip inte om något annat än insikten att i en oändlig och mångdimensionell värld där vi anar att våra kunskaper om tillvaron än så länge är ytterligt begränsade så finns det egentligen ingen anledning att tänka litet och ängsligt om våra möjligheter. Det finns så att säga en bångstyrig och stark tro på den framtidsskapande kreativitetens möjligheter som en grundbult i denna tredje hållning.
Sedan landar Edris i vad som är hans eget perspektiv på detta. Han säger att han själv håller sig med
något så pass otidsenligt i vår moderna tid som ett teleologiskt perspektiv på den historiska processen. […]
Så mitt teleologiska perspektiv på vår tillvaro handlar alltså om att öppet erkänna att det mesta tyder på – och att det är klokt att i praktiken förhålla sig som om det också verkligen är så – att vi människor inte är den isolerade evolutionära spjutspetsexistens som genom en outgrundlig slumps försorg och rustad med tillvarons hittills främsta intelligens och medvetenhet banar oss väg i en slumpmässigt uppkommen och omedveten verklighet i grunden utan syfte. Utan att vi i själva verket vilar i eller är omslutna av ett allomfattande evolutionärt medvetande av vilket vi är individuella aspekter som tämligen yrvaket försöker upptäcka hur den tillvaro verkligen är och fungerar som vi av olika anledningar, som vi inte heller är klara över, faktiskt befinner oss i. […]
Mer om sin bakgrund och livssyn öppnar han upp om i samband med att bokens “I ett annat ljus” (2010) släpps
Ett referat av somligt han skrivit och sagt ihop med mera om hans förflutna publiceras i Tro & Politik (nr. 44, 2010): ”Min tid som garderobsmystiker är härmed slut.”
En bitvis kritisk recension av boken, med många referenser till Edris metafysiska perspektiv, skrivs av Erland Lagerroth (i något omarbetad version publiceras enligt uppgift denna essä senare i Tidningen Kulturen): “Ljusguden och vår underbara värld”.
[E]tt stort, allomfattande perspektiv. Gud kan bli den yttersta förklaringen till den värld vi lever i, och därmed kan Edris överskrida alla de gränser, där vi andra får stanna i våra resonemang. Min egen, från Prigogine hämtade förklaring att världen organiserar sig själv, blir utan vidare passerad. Det är bara fråga om ”språkliga strategier för att dölja att man inte vet något om orsaken till det fenomen som man studerar och att man vill dölja detta faktum”. […]
Anden jämställs med Guds ”oerhörda”, medvetna vilja, som driver den kosmiska evolutionen. Själen sägs vara ”en styrenhet”, ett ”program”, som övervakar den enskilda människans utvecklingsprocess, och det under mer än ett liv.
På så sätt lever vi ”i en av Guds medvetande uppburen och därmed av avsikt styrd och mening genomsyrad verklighet där livet är evigt och kärleken har sista ordet”.
Apropå våra gemensamma bekanta.
Jag har på känn att Edris liksom jag själv i sitt sökande och tankebyggande längs vägen stött på den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981). Men om det faktiskt är så vet jag inte. I Karl-Erik Edris fall skulle det ändå inte berätta så mycket. Edris har studerat åtskilliga teoretiker och tänkare.
I sådant han skrivit och gett offentlighet åt nämns inte denne Thomsen någonstans vad det verkar. Det skulle kunna bero på att just detta kort håller han väldigt nära bröstet. Eller att det skulle förvirra mer än belysa om han pratade om denne danske mystiker.
Martinus Thomsen är i likhet med åtskillig så kallad västerländsk esoterik i hög grad just “teleologisk”. En historiesyn som Edris berättar att känner sig befryndad med.
Om och i vilken grad Karl-Erik Edris tagit intryck av den danske mystikern vet jag som sagt inget om. Att han bekantat sig med någon version av “västerländsk esoterik” håller jag dock för mycket troligt. Även om han som andliga referenspunkter i nyhetsbrevet bara anger de stora religionsgrundarna, Jesus, Buddha och Muhammed.
När jag läser Lagerroths essä (som länkas ovan) märker jag att själv befinner jag mig liksom mittemellan dem. Jag har inte haft sådana erfarenheter vilka Karl-Erik Edris åberopar som kunnat ge egen auktoritet. Samtidigt har jag inte heller läst in mig på något annat (som Lagerroth med den där Priogone och dennes “självorganiserande system” t ex) som kunde ge alternativ. Det är den västerländska esoteriken jag har tagit in.
Jag håller öppet att vad Edris och andra upplevt är realiteter. Att tänka och argumentera som om detta vore självupplevt har dock över tid känts mer och mer omöjligt för mig, rentav ohälsosamt. För mig har ett nödvändigt alternativt eller kompletterande perspektiv blivit psykologin.
/…/
