Författaren Niklas Rådström gick ur Svenska kyrkan som 17-åring. Som 55-åring gick han med igen. […] Bibeln började han sig intressera sig för i samband med att han i fyrtioårsåldern sjösatte ett privat bildningsprojekt.
Utöver några kurser i filmvetenskap hade han ingen akademisk skolning, men började läsa filosofi och idéhistoria på egen hand. Det var då han upptäckte att det uppstod stora håligheter i kunskapsväven om han inte tog in den teologiska traditionen.
Med det här inlägget höll jag på att köra fast redan i rubriken. Ville försöka skriva om ett ämne jag ofta och gärna återvänt till. Något om den process som talesättet “När fan blir gammal blir han religiös” fångar, bara mera neutralt eller allmänmänskligt. Inte förlöjligande eller avfärdande.
Inte att det enbart skulle ha med en rädsla för döden att göra. Upplevd ohälsa. Tilltagande ensamhet då nära och kära försvinner. Tomhet och relativ meningslöshet efter pensioneringen, etc. Dvs bara tröst och kompensation. Ett försök till flykt undan realiteterna.
Hittar inget bättre ord än homeostas.
Komma i balans med det som är. Jämvikt. Som kan vara olika i olika faser av livet. Så måste det vara. Det är det där talesättet (som ofta tillskrivs Winston Churchill, men av allt döma inte är från honom): “Den som inte är socialist i sin ungdom har inget hjärta. Den som inte är konservativ när han blir äldre har ingen hjärna”.
En parafras på detta kunde ju bli: “Den som inte går ur Svenska kyrkan (vill använda sin egen vilja, staka ut sin väg, markera sin frihet) som ung har inget hjärta. Den som inte går med i kyrkan igen (lägger ned striden och pretentionerna, känner ett behov av att hedra och ansluta sig till Det Större) har ingen hjärna.”
Läser en lång intervju med författaren Niklas Rådström i Dagen (2 april).
/…/
Saker har hänt honom över åren. Egen allvarlig fysisk ohälsa. En period då han var på många begravningar. Rådström får frågan om hans omvändning, att gå med i kyrkan igen, hade att göra med att han själv vill kunna bli begravd i kyrkan en dag.
Nej, det handlade mer om att jag inte ville åka snålskjuts.
För mig fångar ordet något väldigt viktigt och sant och jag anar att det har liknande konnotationer eller undervegetation även hos Rådström. Påminns om något jag läste och skrev om journalisten Björn Wiman
Det senare, att väva in kultur och att erkänna sig vara del av en vidsträckt gemenskap och historia, det är ändå något annat. Att liksom finna sin plats. […]
Wiman gör avstamp i den uppluckrade samhällsgemenskapen. Historielösheten. I någon mening kanske även otacksamheten? Inte bara mot religionen, men mot åtskilligt av sådant som faktiskt förenar. Arvet från dem som gått före oss nu levande. Wiman formulerar det som “en gemenskap som jag [han] saknar i det övriga samhället”.
/…/
Intervjun ska egentligen mest handla om hans nya bok om Judas. Så det är rättså mycket om detta också. Mot slutet frågar Niklas Rådström om reporterns egen tro, som kontrar med att trons djup är svår att gradera, etc. Rådström säger
“Jag har inte riktigt en gudstro på det sättet. Men jag ber Fader vår varje kväll. Och jag har en kors runt halsen”, säger han och tar fram det ur halslinningen.
“Men jag är inte den sorten som tillhör något. Däremot har jag fått en mycket mer avspänd relation till det här med Gud ju mer jag sysslat med det.” […]
Han är osäker på om han kommer skriva något mer om Bibeln, men säker på att han kommer att fortsätta brottas med tron. Inte för att hitta intellektuella svar på existentiella frågor, mer för att komma i kontakt med det heliga. […]
“Men jag är inte så rasande stark i tron, bara lite lagom.”
