En omfattande räddningsinsats pågår hos äggproducenten CA Cedergrens i Mönsterås kommun. På platsen har en byggnad brunnit ned, som inrymde cirka 90 000 höns.
Det här är ingen veganpropaganda. Men förstår om det kan uppfattas så. Jag är själv något slags slarvvegetarian och konsument så detta är inte ett angrepp på någon speciell. Ingen alls faktiskt.
Läser om brand på ett hönseri i Mönsterås (Aftonbladet, 28 mars). Sådant händer.
Räddningstiänsten skickade ett stort antal brandbilar frản flera stationer till hönsgården. Insatsen bestod av utvändig släckning och att gräva begränsningsdiken för att hindra elden från att sprida sig. De har även behövt sära på flera av hönsstallen som suttit ihop för att minska spridningsrisken.
“Ett större antal fåglar har förolyckats Räddningstjänsten jobbar på och har kunnat begränsa branden på ett bra sätt. Sedan får vi utreda vad som har hänt och varför det har böriat brinna”, sa vakthavande polisbefäl Patric Thelander.
Samma företag hade visst brand för några år sedan också då ett av de sex “skeppen” som byggnaderna kallas med knappt hundratusen värphönor inuti brann upp.
Förutom alla sjukdomar som drabbat producenten (och hönorna)…
Alltså mängden ger svindel. När man låter det sjunka in. Försöker visualisera det.“Ett större antal…” Räknat i antal liv motsvarar bara det som hänt inatt en mellanstor svensk stad. Sundsvall eller Borås.
Frågan hur vi har det med djuren fick extra skjuts härom veckan när influencern Alexandra Nilsson i programmet “Skavlan och Sverige” förklarade att i valet mellan att rädda en främmande 3-åring och sin hund skulle hon välja jycken. Fick mycket kritik för detta förstås.
Josefin de Gregorio, litteraturvetare och författare (Dagen, 27 mars) bemöter det från ett kristet perspektiv. Hon gör avstamp i en nyutkommen bok av Göran Greider där han liknat människan vid “en invasiv art” då hon har ”förmågan att sprida sig explosionsartat och ta över allt omkring sig”.
Tanken på människan som invasiv eller negativ vinner i popularitet i takt med nyhetsrubriker om klimatkris och krig. Unga säger att de inte vill sätta barn till världen, för världen är full av lidande, och dessutom hotar människan planetens hälsa. De fallande födslotalen viftas bort: bättre att vi blir färre än fler! Så kallade anti-natalister tycker inte att någon alls ska skaffa barn; människan ska avskaffa sig själv som art.
Så skriver de Gregorio men kontrar med Bibeln, att
ur ett teologiskt perspektiv är svaret på Greiders undran ganska självklart: nej, människan är inte invasiv – hon är skapelsens krona! Redan i Första Mosebok sätter Gud människan som herre över jorden. Adam får namnge djuren och får både dem och jordens grödor till mat. De tillhör det verk som Gud kallar ”mycket gott”, och som människan fått att njuta och leva av. Av allt det Gud skapat är människan det mest värdefulla – ja, så värdefull att hon kallas för Guds avbild, så värdefull att Jesus dött för henne.
Gud har dessutom befallt människan att vara fruktsam och föröka sig.
Men Josefin de Gregorio resonerar sansat och klokt
Som kristen är det lätt att gå i försvarsställning när man ställs inför påståenden som det om att människan skulle vara invasiv, eller att djur är värda mer än människor. Men det är klokt att inte hamna i det andra diket, det som helt avfärdar människans negativa inverkan på jorden. Det finns kristna som menar att vi inte alls behöver bry oss om miljön eftersom himlarna och jorden ändå ska brinna vid tidens slut.
Det kristna lämnar jag därhän. Men detta med tidsandan som hon skriver är intressant.
Det är ingen slump att det här diskuteras nu. Jag tycker mig se en växande trend i samhället som värderar det icke-mänskliga lika högt eller till och med högre än det mänskliga. […]
Djur är rena, menade [Alexandra] Nilsson, rena och oskyldiga; på sociala medier många höll med henne om det och berättade om hur de föredrar att umgås med katter och hundar framför människor.
Ställd inför händelserna i Mönsterås så märker jag att jag vacklar. Det är inga enkla frågor detta.
Hur man än vänder och vrider på det har vi hamnat långt från Emil i Lönneberga
