Den typen av beteende, även fast det inte är olagligt eller kan tyckas vara hela världen, borde korrigeras av följarskaran, och inte vara en del av ett framgångsrikt innehållskapande. Men i dagens sociala medier så är den typen av skamlöshet en superkraft. Vi har i många år tagit babysteps mot ett normaliserande av antisocialt beteende…
Läser en text i nättidningen Kvartal: “Skamlösheten är Alinias superkraft” (9 juni). Skribenten Luay Mohageb reflekterar över en kille som heter Nick Alinia som det varit mycket rabalder kring på sistone. Youtuber, något slags opinionsbildare. Att denne kontrakterats för en programserie i SVT.
Mohageb påpekar att att han delar vissa av Alinias åsikter. Vad han ogillar är dennes metod eller förhållningssätt till folk. Citatet i början är lite rumphugget. Det föregås av detta, en provkarta
Ett perfekt scenario för honom är att besöka en vänsterorienterad demonstration, få syn på en psykiskt störd person som beter sig uppseendeväckande, kanske sliter av sig kläderna, skriker slagord. Filma detta för att lägga upp på sina sociala medier och måla upp bilden av att denna person representerar vänstern.
I ett inlägg på Instagram smygfilmar han i förbifarten en romsk kvinna som sitter utanför ett ICA och håller i en smartphone. Hon tittar upp i kameran och förstår inte att hon filmas för hundratusentals främlingar på sociala medier. I ett annat inlägg går han till en demonstration för vad jag tror är kommunister. Han börjar filma sig själv med framkameran och har i bakgrunden tre unga killar, säkert mellan 17 och 19 år, som han skrattar åt och kallar ”sojapojkar”.
Om denne Nick Alinia vet jag verkligen inte mycket. Knappt något alls. Innan nyheten om hans medverkan i SVT uppmärksammades visste jag noll. Nu vet jag åtminstone hur han ser ut.
Om “skamlöshet” vet jag dock en del. Åtminstone har jag behövt fundera på det då och då. Jag tror att Luay Mohageb har helt rätt i att “vi har i många år tagit babysteps mot ett normaliserande av antisocialt beteende”.
Vilka är de skamlösa? Höggradigt intoxikerade, små barn och narcissister. Eller “narcissister”, förresten, det finns ett par till kategorier. Närmare bestämt de med en personlighetsproblematik hemmahörande i “the dark triad” i psykiatrins diagnosmanual. Eller som har tydliga drag därav.
Och visst är det en “superkraft”. Att oblygt kunna tränga sig före i en kö för att man tycker att man har rätt till det. Bära handeldvapen i en miljö där ingen annan får. Viftar man med det kommer alla att backa och låta en få sin vilja fram. Det är som att ha stålhätta på finskorna. Eller konton på sociala medier och skrattarna med sig för den delen.
Att se skylten “Genomfart till Hornsgatan förbjuden” mer som ett tips, en instruktion, än ett förbud. “Då vet man ju att gatan leder dit”, som en bekant sa en gång och svängde oss in där.
Klart att sådant kan vara bus och ett uppfriskande uppror mot konformiteten också.
Det mest intressanta är dock hur samhället har utvecklat så pass stor tolerans för sådant beteende. Trubbats av. Precis vad artikeln i Kvartal vill lyfta fram. Att sådant uppförande idag kan premieras, rentav applåderas. Detta som tidigare mera unisont hade uppfattats som “pöbelfasoner” ses idag i breda kretsar snarare som en kul, vinnande stil.
Det går inte att skylla allt på Donald Trump. Men USA:s president har tveklöst varit med och flyttat gränserna för hur man kan behandla dem man ogillar. Är någon som bidragit till att den samhälleliga diskursen har “eroderat”, som Mohageb formulerar det.
Jag skrev något om detta för ett tag sedan
Nä, det finns faktiskt inte många som Donald Trump. Historieböckerna kommer att sammanfatta hans decennium vid makten nästan som om vi besöktes av en märklig halvgud. Inte bara för hur han betedde sig eller hur han i vissa kretsar hyllades. Utan för hans psykiska konstitution.
Men det kommer sannolikt behöva gå ett stycke tid innan de verkligt sansade analyserna kan ta form. Atmosfären måste först bli återställd som efter ett historiskt vulkanutbrott. Hus och vägar säkras och lagas som efter en jordbävning.
Själva språket kommer att behöva rehabiliteras. Att detta går att lita på och lämpar sig för dialog och konstruktivt tankebygge igen.
Bild: Bimanshu Chaudhary/Unsplash
