En del gillar att vara ute i trafiken. Inte jag. Har körkort men aldrig ägt en bil. Ibland hyr jag. Oftast för att förflytta mig tjugo, trettio mil uppåt landet. Skulle hellre ta tåget. Men ibland är det opraktiskt. Det har blivit mer och mer opraktiskt. Bilkörning är ett nödvändigt ont.
Okej. Där har ni mig. Är ute på en tur just nu och har nått fram till målet. Under resans gång hann jag tänka på hur den vaga olust jag känt inför att påbörja färden faktiskt försvann ganska snabbt. Egentligen något jag erfarit många gånger de senaste åren. Bara att jag hinner glömma bort mellan varven.
Får nästan lust att skriva upp det på en lapp. Vad? Att trafikapparaten faktiskt är riggad för att man ska lyckas. Åtminstone den sträcka jag oftast kör. Asfalten är fin, körbanorna separerade. Skyltningen är tydlig. Om man tar det lugnt kommer informationen som behövs, i god tid. Så länge trafiken flyter på, vädret är okej och dagsljuset kvar, är det vilsamt. Rentav andaktslikt.
Ibland vidgas körbanan till två filer (i 1.4 km) för dem som vill köra om. Samtidigt som det krymper till enkelspår för dem som kör åt andra hållet. Sedan växlar det. Det är som att bli buren framåt av en större, välvillig kraft.
Skyltarna, ja. Det är främst dem jag tänker på. Stora plakat. Sparsmakat och läsligt. Man kunde säga att systemet är motsatsen till vad som ofta möter en vid parkeringar. Vägskyltningen har liksom uppnått en högre nivå av mognad.
“Vipassana”? Mest för att det blev en så fin alitteration på Vägverket. Som förresten inte finns längre. (Det gick samman med Banverket 2010 och alltsamman heter nu Trafikverket.)