Men han förstod att de hycklade och svarade: ’Varför vill ni sätta mig på prov? Ta hit en denar och låt mig se på den.’ De räckte fram en, och han frågade: ’Vems bild och namn är detta?’ — ’Kejsarens’, svarade de. Jesus sade: ’Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.’ Då häpnade de över honom.
Det här stycket ur bibeln (Markus 12:15-17) måste folk ha undrat över och debatterat i alla tider. Var det ett finurligt svar för att undgå avrättning där och då. Eller en instruktion om att i alla lägen följa lagen och respektera överheten.
Det jag fick lust att reflektera kring har dock inte det minsta med exegetik att göra.
Det börjar med den s k Bilderbergsgruppen och ett hemligt möte mellan statsminister Kristersson och en tech-mogul som ska ha ägt rum vid senaste samlingen på Grand Hotell i Stockholm. Arbetet 6/10 har en läsvärd och oroande ledartext om detta.
Hamnar i en samtal utifrån denna och jag påminns om hur jag själv rört mig i två mycket olika världar.
Dels den esoteriskt-nyandliga världen som har en omvittnat skeptisk inställning till i stort sett alla former av överhet: Politisk, religiös, akademisk sådan. Detta och annat berördes i den intervjustudie jag genomförde för en del år sedan.
Med ett tydligt undantag. Det är de individer som anses ha uppnått Upplysning, dvs emotionell och kognitiv suveränitet, eller näst intill.
Det går att peka på hur så gott som alla naturgivna eller samhälleliga hierarkier underkänns i intervjumaterialet. Dock med ett undantag och det är just dessa individer som respondenterna menar är fullkomliga människor. De som ligger före i den andliga utvecklingen tycks på sätt och vis representera den äldre generationen för respondenterna.
Dels den psykodynamiska-analytiska psykologin, där beredvillighet och förmåga att underordna sig dem som kan och vet mera, eller som helt enkelt tilldelats organisatorisk makt och beslutsrätt i världen, ses som ett friskhetstecken. Inte in absurdum, förstås, men i jämförelse kan det ändå att beskrivas så.
Här har vi Sigmund Freuds tankar om oidipuskomplexet, som ifrågasatts på avigan och rätan i hundra år, utan att essensen förlorat sin giltighet: Psykologisk mognad är att kunna ingå i och acceptera sin plats i diverse hiearkier man hamnar i. Generationernas gång, i arbetslivet, i fotbollslaget, osv. Dygder som solidaritet, förmågan att ta ansvar för och ha omsorg om de uppväxande generationerna, att om situationen kräver kunna lägga band på sina egna begär, osv.
Länken kristen etik och psykoanalytisk teori är intressant. Det finns vissa grundläggande likheter. T ex detta med synen på hiearkier, skuld och gottgörelse, mm. Man kan vilja förklara och avfärda detta med att båda är ”gamla”. Men det räcker inte.
Tidsandan har rört sig från det senare mot det förra. Hur nu detta ska förstås. Institutioner och grupper som tidigare åtnjutit vår respekt – tänker framför allt på lärarkåren, men gäller mycket annat också – gör det inte i samma grad längre. Det finns hur många skämtbilder som helst vilka porträtterar relativt oinitierad allmänhet som ifrågasätter en forskare eller expert på dennes specialområde.
(I alla dess varianter…)
Tillbaka till Bilderberggruppen!
Å ena sidan kan man lyfta fram ett uppenbart demokratiskt problem. Ett handplockat urval av folk ur politisk, ekonomisk och ideologisk elit träffas på ett lyxhotell under ett par dagar. Söker kontakter, minglar. Allt sker bakom lyckta dörrar, utan protokoll. Varför behöver det vara så hemligt? Sannolikt för att vissa möten och samtal skulle te sig illavarslande och märkliga. Detta som Arbetet lyfter fram t ex
När Svenska Dagbladet avslöjar att Ulf Kristersson i hemlighet träffat techmiljardären Peter Thiel och Palantirs vd Alex Karp under Bilderbergmötet i Stockholm i juni maskas nästan hela samtalsprotokollet. Det enda som framgår är att mötet handlade om Sveriges AI-strategi.
I Svenska Dagbladets avslöjande och den efterföljande intervjun ges Thiels politiska idéer stor uppmärksamhet: hans stöd till Donald Trump, hans öppet antidemokratiska hållning, påståendet att kvinnor inte borde ha rösträtt, att Greta Thunberg är antikrist och så vidare.
Nä, det ser inte snyggt ut.
Å andra sidan – utifrån ett ”kristo-psykoanalytiskt” (?) perspektiv – kunde man hävda att indignationen över sådana här Bilderbergmöten, dess exklusivitet och slutenhet, är överdriven. Folk på ansvarsfulla poster i världen bör också kunna få träffas och snacka ifred. Inte värre än ett kändisbröllop bakom höga murar och med förbud mot att ta bilder ungefär.
Inte spot on, men dessa två olika sätt att uppleva ojämlikhet berördes i en tidigare text
Det är ett arbete som ställer vissa krav på båda inblandade. Terapeuten måste så klart behärska sitt jobb. Men också orka med. Utan att alltför snabbt glänta på fönstret och släppa in verkligheten. Men inte heller trivas alltför bra med situationen. Klienten måste palla trycket. Vilja och kunna leka.
När man sitter i väntrummet och hör sin terapeut hälla potatis i en kastrull, t ex. Varför? Är det ett kök bakom den där dörren? Vad är det här för ställe egentligen? Vad ska hända när ens tid är slut? Så många potatisar? Vem eller vilka ska komma då?
Det är klart att elitens minglande möjliggör skumrask, fartblindhet och groupthink med obehagliga konsekvenser för oss andra. Att den rationalitet och det relativa kallsinne som hör till maktsfären kan drivas för långt. Elitism, survival of the strongest (fittest), rusiga ideal om transhumanism, mm, frodas helt säkert mera i de här kretsarna än i världen utanför redan som det är. När man sedan får möjlighet att träffas, snacka ihop sig och ladda upp varandra, att det då kan bli väl ensidigt. Helt säkert.
Demokrati är modellen. Medborgarinflytande osv. Men behöver det inte finnas gränser för sådant trots allt? Bakom rop om bristande inflytande döljer sig ibland en mera basal, tjurig ilska över att inte få vara med där inne?
Ungefär som lärarrummet när man gick i skolan, ledningsgruppen på jobbet, eller vad ens föräldrar hade för sig på tu man hand när man var barn.
Ja det var det det…