Den här kvällen våndades Kjell över något han länge tänkt på. En misstanke att hans låtskrivande i grund och botten bara handlade om att imponera på tjejer. Låg det inte något förskräckligt ytligt och oärligt i det?

Som psykologistuderande ansåg jag mig kunna lugna Kjell. Det där är en vanlig tanke hos konstnärer…

Psykologen Tomas Videgård har skrivit och fått med en text i Dagens Nyheter (2 januari) om sin ungdomsvän Kjell Höglund med anledning av den senares 80-årsdag. Bl a en lite dråplig historia om hur de en natt hängde upp en banderoll med ett filosofiskt budskap (inläggets titel) på allmän plats.

Förmodligen rimmade aktionen väl såväl med tidsandan som deras ålder vid tillfället.

Dock är det en annan anekdot i texten jag fastnat för. Det är den om hur Kjell Höglund vid denna tid våndades över att hans skapande mest skulle handla om att imponera på tjejer.

Då kommer jag att tänka på något jag själv hört jubilaren fundera kring. En dag 1984-85 när vi råkade bo ihop på den danska landsbygden.

Det var ett samtal om konstnärers drivkrafter eller psykologi, minns jag. Kanske att någon i sällskapet sagt något skeptiskt om konstnärers fåfänga, etc? Eller det kan faktiskt ha varit utifrån ett resonemang hos den danske mystikern Martinus Thomsen (som var vad vi ägnade oss åt den där smällkalla vintern på kusten vid Kattegatt) i en av sina böcker? Han skriver där att det finns de som vill verka som genier. Styr ut sig i alla de rätta attributen, basker och fältstaffli, etc. Men egentligen inte har så mycket att komma med.

Minns i alla fall att Kjell Höglund höll ett brinnandde försvarstal för de sanna konstnärerna. Att för dem skapandet i sig självt är en upphetsande, näranog erotisk syssla, sa han. Ett begär, något de bara måste få göra. Att en Da Vinci eller Michelangelo rentav kunde ha erektion där de stod i sina ateljéer eller slabbade med sina fresker.

Själv var jag i sena tonåren, yngst i sällskapet, så gott som okysst och kanske var det också därför hans ord fastnade.

På de femton, tjugo år som hunnit gå efter det förtroliga samtalet med artikelförfattaren hade Kjell Höglund fått ett robustare självförtroende som låtskrivare och artist? Kunde själv rättmätigt bottna i och identifiera sig som en konstnär?

Så tänker jag.