Robert Gustafsson är gäst hos Carina Bergfeldt i SVT (26 december). Efter att ha pratat om sitt intresse för motorcyklar, att bli äldre, mm, så får han frågan om han själv upplevt något “övernaturligt”?Kopplingen är att han är aktuell med ny film, “Regnmannen”, som visst innehåller sådant.

Gustafsson börjar då att berätta om en omtumlande upplevelse han hade när han var ca tolv år gammal. Inslaget börjar 6:20 in i programmet och kan ses t o m 30 juni 2026.

Det börjar med att han ser ut genom fönstret, upptäcker en stjärna som lyser extra starkt och han föreställer sig att denna snarare är en galax som isåfall innehåller oräkneliga stjärnor. I sin säng efteråt fortsätter han att fundera på detta.

Han beskriver något slags identitetsupplösning och hur detta bara accelererar. Plötsligt uppfattar han som “en hand” som stoppar honom och ett budskap, “en röst” som förklarar att han är på väg dit han inte bör gå.

Robert Gustafsson beskriver hur denna upplevelse funnits med honom genom livet. Programledaren frågar honom “om han tror på Gud”? Gustafsson parerar detta med att uttrycka att det är något som inte går att sätta ett namn på. Han skojar om att man lika gärna kunde kalla det “brödrost”, “Bertil” eller “karamell”. Men att han vänder sig till det, för trygghet.

Det går förstås inte att säga vad det var han upplevde. Åtminstone inte för en utomstående. Om det var externt, eller bara internt, så att säga.

Det spelar kanske mindre roll. Men mina associationer drar iväg till något jag minns jag skrivit om och citerat i en annan text

»Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.« Sedan sade Herren: »Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.«

2 Mosebok 33

Ibland har jag funderat på om vissa inslag i den esoteriska nyandligheten inte också är av detta slaget? Dvs att det bör få förbli okänt, “oförstått”.

Om det ändå sker kan det inte göras ogjort.