Det har gått 36 år sedan boken Vägvisare, om kristet ledarskap, kom ut första gången. Mycket har hänt, men ett hållbart kristet ledarskap bygger fortfarande på samma principer, menar författaren Magnus Malm. Gud får inte bli ett jobb som ska göras. Gud är i första hand en relation
Läser en intervju i Dagen: “Jag skriver för att jag tror att Gud vill att jag ska skriva” (9 juni) som får tankar och känslor att ge sig iväg åt olika håll. Journalisten och pastorn Malin Aronsson har träffat författaren och retreatledaren Magnus Malm.
Han har varit helt okänd för mig. Inte så konstigt, eftersom att i den kristna världen är jag mest en besökare. För många år sedan utkom Malm tydligen med en bok som gjort ett djupt och varaktigt intryck på präster och församlingsledare sedan dess. Förstår jag av artikeln. “Det verkar som om alla präster och pastorer har läst den, utom jag”, skriver reportern.
Boken har nu reviderats och getts ut på nytt: “Vägvisare – en bok om kristet ledarskap”.
“Vägvisare – en bok om kristet ledarskap” av Magnus Malm (Vildhonung, 2026)
Vägvisare gavs ut första gången 1990 och har sedan dess översatts till fem språk och utkommit i ständigt nya upplagor. Många är de ledare, såväl lekmän som anställda inom kyrkan, som vittnat om hur boken kommit att bli en viktig följeslagare för dem.
När nu Vägvisare ges ut på nytt har den varsamt omarbetats för att möta behoven hos en ny generation.
Det är det ena.
Sedan hur jag ändå berörs av samtalet som återges. Det är det andra. Sådant som är mera generellt andligt.
Men också det psykologiska. Liksom sådant som angår båda dessa områden. Det är kanske det tredje då. Det psykospirituella.
Intervjun gör nedslag i många delar av Magnus Malms liv. Jag gissar att det är sådant han även är öppen med i sina böcker och retreater. Han verkar vara en transparent person. Som yngre gick han ibland till överdrift, har lärt av detta och orienterat sig vidare. Kalibrerat sig. Hur få de olika bitarna i livet att hänga ihop.
Man kommer t ex in på hur Malm under många år bodde i ett kollektiv. Detta var när barnen var små. Han berättar om sådant han minns som positivt. Att det fanns många vuxna omkring, gemenskapen, mm.
Sedan verkar de ha kommit till en gräns, hustrun Elisabeth och han. Man förstår att det var bara varit gemensamma middagar och trevnad under dessa år. Malm är uppriktig om varför de lämnade kollektivet och flyttade ut på landet. En kris. “Vi behövde det då, för vårt äktenskap.”
Magnus Malm höll på att bränna ut sig i arbetet med den kristna tidningen Nytt liv. Han har berättat om hur tjänsten för Gud blev hans identitet, viktigare än allt annat. Till och med viktigare än familjen.
Jonas Melin på “Barnabasbloggen” skriver (7 oktober 2015)
Från 1975-1990 var Magnus Malm redaktör för tidningen Nytt Liv. Jag var prenumerant hela tiden tidningen gavs ut och jag har kvar nästan alla nummer. Nytt Liv var en radikal kristen tidning som framför allt riktade sig till ungdomar. Tidningen präglades till stor del av Magnus Malm och den kristna gemenskapen (typ kommunitet) i Mölndal som han var med i. Nytt Liv stod för en bred vision av Guds rike och promotade lärjungaskap, evangelisation, kommunitetsliv, karismatik, socialt engagemang, enkel livsstil, ickevåld, fredsarbete, miljöansvar, apologetik, bibeltro och församlingsgemenskap.
Utan att nästan veta ett spår om Magnus Malm tillåter jag mig att fantisera. En sak – lite orelaterat – jag kommer att tänka på är hur den vanliga kristenheten, Svenska kyrkan åtminstone, sannolikt är ovan vid påtagligt karismatiska individer? (Undantagen sticker ut, som en KG Hammar.) Ledarpersonligheter, visionärer, personer som vill mer och i många fall också har något att komma med. Som kanske rentav i viss grad har en “reformerande” ambition, etc. Sådana karaktärer som då inte sällan velat starta en egen krets eller församling. (Som en Ulf Ekman med sitt Livets ord, t ex.)
Inom nyandligheten som jag har mer erfarenhet av är fältet brokigare och personer med stor dragningskraft många. Där är detta liksom en egen genre. “Gurus” (I något lägre grad i det hörn av den alternativa andligheten jag själv är mest bekant med. Närmare bestämt den danske mystikern Martinus Thomsen. Där har inte heller riktigt funnits spelrum eller jordmån för sådant. När en gestalt med denna läggning dykt upp har det dock kunnat få stor effekt. Lite som i Svenska kyrkan kanske.)
Reportaget om och mötet med Magnus Malm får mig att fundera kring detta som blivit något av ett favoritämne. Nämligen vanlig mänsklig mognad. De positiva åldersförändringarna, så att säga. Dagens reporter reflekterar
Det är en tröst att veta att han faktiskt skrev Vägvisare ur erfarenheten av att själv ha misslyckats med sina fokus.
Magnus Malm är idag sjuttiofem. Hans bok Vägvisare kom 1990. Då var han alltså redan i tidiga medelåldern. Han hade blivit varse att han försummat viktiga bitar av sitt liv. För en ung och entusiastisk, visionär individ är detta inte ett unikt scenskifte, tänker jag. Hur en idealistisk, ungdomligt narcissistisk energi klingar av. (Givet att man har ett någorlunda hälsosamt psyke i grunden som då kan träda fram, dvs. Vilket inte alltid är fallet.)
Kanske ett svindlande kliv, men jag kommer osökt att tänka på förre Hare Krishna-ledaren Robert Campagnola (Harikesa Swami) som jag skrev om härom dagen. Jämnårig med Malm. Campagnola tog över ansvaret för den rörelsen när han var runt trettio. Verkade sedan som dyrkad guru och dedikerad munk i cirka tjugo år.
Tills något kom ifatt honom.
‘As I became more aware of the deep problems within the society and the pain of the children, youth, women and families, I felt called to transform this as rapidly as possible.’
Harikesa collapsed due to stress on June 2 1998, at the start of an intercontinental education, general management, and research conference he had organized and was taken to the hospital for emergency treatment.
Idag lever Robert Campagnola ett mera stillsamt liv på en lantligt belägen gård i Florida. Vad det verkar. Gift sedan länge med en av de lärjungar som hoppade av Hare Krishna i samma veva som han själv.
Av den gamle guruns hemsida att döma är hans andlighet dock intakt, bara mera försonlig och mänsklig.
Magnus Malms egen strategi är radikal. Datorn används enbart för att betala räkningar. Han har valt bort smartphone för en knapptelefon, och han har aldrig haft sociala medier. Jag undrar om han inte blir trött ibland, på att vara den som står emot?
– Nej, tvärtom. Jag fattar inte hur andra orkar med all input. De måste ju bli helt blåsta.
Sociala medier kom för, vad kan det vara, max tio år sedan? Det är inte så märkvärdigt att han inte hakat på den trenden ändå, kan jag tycka.
Med detta sagt finns mycket både i intervjun och helt säkert i Magnus Malms böcker och undervisning som är djupt tänkvärt. Även för någon som kommer ur en annan tradition och föreställningsvärld.
– Helt befriad och helt otillräcklig. Är det inte också vad som händer med oss när vi möter Gud? Jag inser att jag faktiskt är en syndare rakt igenom. Samtidigt säger Gud att jag duger. I mötet med Guds godhet och generositet får vi syn på oss själva och vi behöver inte vara rädda för det. För sen säger Gud, jag tar dig i min tjänst. […]
Guds kallelse som i första hand handlar om att komma till Gud, inte att jobba för Gud.
– En pastor ska vara en människa som lever ett normalt liv med Gud och utifrån det vägleder andra människor. Inte en trollkarl eller entreprenör, säger Malm.
Till sist en betraktelse av Malin Aronsson över vad hon ser och upplever i sällskap med den gissningsvis cirka tjugofem år äldre Malm.
Så fort Magnus Malm reser sig följer hunden Yoda efter honom. Ute på den lummiga tomten hittar Magnus en stor pinne som han kastar. Hunden far iväg som ett skott.
Det är något med Magnus Malms stora engagemang i hunden som gör mig glad. Att denne författare och retreateldare, som så många pastorer och präster i vårt land ständigt citerar och ser upp till, hänger sig så åt sin hund blir en del av hans budskap. Det handlar inte om att jobba ihjäl sig för Gud, det handlar att komma till Gud, låta sig älskas och bli en som älskar. Livet, sin familj, en hund och goda lunchmackor.
Jo, kronologisk ålder är verkligen en ofta förbisedd faktor när man pratar om folks “andlighet” och det intryck sådant gör. Vad folk sedan tror på eller engagerar sig i – eller har trott på och mer eller mindre lagt bakom sig – spelar faktiskt oftast inte så jäkla stor roll.
