Hamnar framför Disneyfilmen ”Tangled” (2010) på teve. På svenska hade den titeln ”Trassel”. Mycket känns igen. Det vanliga uppställningen med en godhjärtad kung och drottning. En ond häxa. En bortrövad prinsessa som behandlas illa. Därtill en fager kille och räddare av folket som dyker upp. Plus all action och alla effekter som blivit tillgängliga med ny teknik förstås.
Det som först blir uppenbart är att flickan Rapunzel, fängslad av häxan i det höga tornet sedan hon var liten, har avsevärt mer attityd och girlpower än sina äldre versioner. Säg, en Snövit eller Askunge.
Men det är när hon lyckats rymma ut i skogen, med hjälp av den snygge, grabbige, men lite fånige, Flynn Rider, som det blir riktigt intressant. Här är liten en inblick.
Rapunzel våndas över att ha övergett både tornet och den hon tror är hennes riktiga mor, Mother Gothel. Hennes monolog, med inpass och klarifieringar av Flynn, rymmer så mycket komplex psykologi att det vore värdigt ett avsnitt av ”In treatment”.
Har inte så tydliga minnen av de gamla filmerna från Disney, dock en bestämd känsla av att där var känsloregistret mer svartvitt och karaktärerna mer arketypiska, ja just sagolika?
En iakttagelse som möjligen bekräftas av det stora intresse just ”mor”-dotter-dynamiken ägnas på t ex TikTok. Har inget eget konto, men många av träffarna på Google tycks leda dit.
Även professionella bedömare har försökt förstå sig på och beskriva Rapunzels dilemma:
Locked away for years in a tower, Rapunzel exhibits signs of PTSD when she finally escapes. Her anxiety, emotional swings, and hesitation to trust new experiences reflect the difficulties trauma survivors face when stepping into the unknown.
På femton år har förstås mycket hänt. Filmer som ”Inside out” som specifikt och konkret fokuserar på olika känslor. Just den serien har en tydlig neuropsykiatrisk vinkel. Utspelar sig ju ”inne i hjärnan”. Det jag sett har känts lite för konkret, tidsanpassat och edukativt för min smak.
Tangled är en annan sorts historia.