Journalisten Tony Schwartz, som på 1980-talet spökskrev ”The art of the deal” åt Trump, har berättat om hur Trump under hela den tid arbetet pågick ringde honom nästan varje kväll för att berätta om någon påstådd enastående framgång han haft samma dag: en fantastisk deal han gjort, en ömklig motståndare han triumferat över och förödmjukat. Hans behov av att stå i centrum för uppmärksamheten tycktes bottenlöst.
Schwartz drog två lärdomar av de månader han vistades i Trumps närhet. Den första handlade om den fördel det innebär att vara samvetslös i en värld där de flesta andra följer sociala normer. Den andra var att ingenting som vi får från yttervärlden någonsin kan ersätta det vi saknar på insidan.
Lättviktig titel på ett inlägg som ska tipsa om en briljant artikel av Tor Wennerberg i dagens DN. Om narcissism i allmänhet och vår samtid i synnerhet. Citatet ovan är ett klipp ur denna läsvärda text.
Slutklämmen i citatet fångar ett par viktiga aspekter. Den konkurrensfördel, om man så vill, som narcissismen medför. Men även vad denna kommer ur och vad som driver på den. En ganska eländig situation för alla inblandade.
Eftersom den här bloggen intresserar sig för ”nyandlighet” och hur denna ser på människan och tillvaron, så kunde det vara på sin plats att ha med något om detta också.
Läser en kritisk kommentar på Tor Wennerbergs text som tar avstamp just i en sådan nyandlig världsbild. Som påpekar att författaren missat ditt och datt. Att den psykodynamiska grunden och erfarenheten (som Wennerberg och jag båda delar, vet jag) drar fel slutsatser.
Jag svarar, dristar mig till att fråga om de två perspektiven kanske kan fungera ihop, trots allt?
Hur tänker jag då? Jag är relativt väl insatt i båda modellerna för hur man förklarar mänskliga egenheter och mänskligt lidande. För mig behöver de inte krocka. Därmed inte sagt att den nyandliga modellen är det minsta korrekt. Kanske är den mest önsketänkande och hittepå. Det vet jag inget om.
Den psykodynamiska modellen håller jag dock för att vara överlag trolig och giltig. Den nyandliga kanske är det. Men detta spelar mindre roll. Den har ändå begränsad användbarhet. Det är mer ett slags teologi. Hur mycket man än gör anspråk på att den är något annat. (T ex att det skulle gå att extrahera en mer djupsinnig syn på psykisk hälsa och ohälsa, rentav riktlinjer för behandling, ur denna.)
Ta detta med den omåttliga, omättliga narcissismen t ex, som artikeln tecknar bakgrunden till utifrån en psykodynamisk referensram. Det ”ontologiska såret”, osv. Wennerberg beskriver en generell, plausibel utvecklingsväg fram till svårartad narcissism. Att det har med den personens omvårdnadshistoria att göra, den tidiga barndomen, även om en medfödd skörhet så klart aldrig kan uteslutas.
Vad kan nyandligheten ha att invända emot detta? Vilken alternativ förklaring har den att komma med?
Till att börja med uppfattas vårdnadshavare mest av allt som ”medvandrare”. Utifrån individens egen karma, vad som behöver erfaras eller genomlevas (med målet att uppnå ”fullkomlighet” i slutänden), matchas man ihop med passande föräldrar.
Dessa bidrar egentligen inte med så mycket, eller något alls. Inget nytt i alla fall. De finns där – med sina styrkor och svagheter – för att barnets behövliga ”undervisning” ska kunna iscensättas.
Kronologisk ålder, såväl som vilken position man har i förhållande till varandra – föräldrar, barn, syskon – är illusoriskt. I föregående inkarnation kan relationerna ha varit omkastade, dvs ens pappa kan ha varit ens son, ens mamma ens partner, osv.
Hur kan man då förklara t ex patologisk narcissism? Eftersom det inte är något som grundlagts i barndomen, så behöver det ha funnits med som något slags ”frö” som bara behövde få rätt näring för att blomma på nytt.
Min erfarenhet är att resonemangen utifrån den nyandliga världsbilden kan dra åt lite olika håll. Den simplaste förklaringen utgår från en ”på frukten känner man trädet”-logik. Att någon är bufflig, skamlös, auktoritär, beror helt enkelt på att individen befinner sig på den ”utvecklingsnivån”. Att det är sådan han eller hon är. Lite mer primitiv än genomsnittet, lite närmare djurriket, dvs.
Sådan var denne redan innan hon eller han föddes till det här jordelivet alltså. Bara ytterligare smärtsamma erfarenheter och motstånd kommer att göra att hon eller han kan utvecklas vidare (mot den där ”fullkomligheten”).
Detta må låta väldigt tokigt. Man kan föreställa sig att resonemangen lätt gör något med hur man upplever sig själv och sina relationer som kunde göra livet mer besvärligt ? Min poäng är dock att förklaringsmodellen i sig inte är på kollisionskurs med hur folk allmänt ser på uppväxtens betydelse, etc. Utan att det är mer som en ”teologi” just.
Lite mer mänskligt håller man kanske öppet att den svårartade narcissismen är en fas för individen, en ”skuggsida” som behövt vändas upp, för att kunna arbetas igenom. Att det inte så självklart måste berätta om en essentiell primitivitet. Är man inte själv sådan, så kanske man blir det, att man har detta framför sig, osv.
Men inte heller detta behöver ju krocka med den vanliga psykologin.
Ps. Läser förresten att våra vanliga påskliljor hör till släktet narcisser. Det visste jag inte. Ds.