Om nyligen bortgångne Franciskus sägs att han var en ovanligt måttfull och ödmjuk man. Också för att vara påve. Efter sin installation 2013 besökte han ett flyktingläger det första han gjorde. Han valde bort det flotta påveresidenset och ville hellre bo i en vanlig lägenhet. Wim Wenders reagerade på att Franciskus kom till deras intervjuer i en liten Fiat.
Mahatma Gandhi tömde latrinerna och bar de enklaste kläder. Jesus tvättade sina lärjungars fötter. På bilder av ”de privatreligiösas profet”, den teosofiske renegaten Jiddu Krishnamurti, syns att han alltid lät andra ta för sig först av maten. Osv.
Berättelser på temat med den andlige ledare jag känner bäst, den danske mystikern Martinus Thomsen, är många. Ur minnet kommer jag att tänka på hur han vid ett tillfälle ska ha släppt allt han hade för händerna för att konversera, länge och väl, med en man som bara kommit för att sätta upp gardiner. Svarade på dennes frågor om ditt och datt. Till förtrytelse för den anhängare och elev som var på plats och helst bara ville att de skulle kunna återgå till sitt djupsinniga samtal.
Nu blir det ett hopp! Ibland undrar jag varifrån mitt inriktning mot psykologi kom? Jag utbildade mig relativt sent. Men innan det? Kommer att tänka på böcker om grafologi som jag läste och fascinerades av i sena tonåren. (Gick t o m i lära hos en grafolog.) Det fanns faktiskt en hel del psykologi i dem.
(Inte mina. Men har läst dem alla och böckerna ligger i källaren någonstans.)
Det är speciellt en sak jag kommer att tänka på i sammanhanget. Något som också är ett slags tumregel inom grafologin. Och som jag fortfarande upplever är sant.
En beskrivning av någons karaktär utifrån hur dennes handstil är handlar om att väga ihop detaljer i skriften: Om stilen är stor/liten, hårt/lätt tryck med pennan, snabbt/långsamt skrivet, med höga/låga ”staplar” och ”underdelar” på enskilda bokstäver (just detta, även hur de är formade, är ett stort kapitel!), om skriften lutar åt höger/vänster eller är mer upprättstående, osv.
Tumregeln lyder att om allt för mycket i handstilen drar åt antingen det energiska/oförvägna/kraftfulla, eller det försiktiga/återhållsamma hållet, bör detta som regel tolkas ”negativt”. Dvs om det helt saknas sådant som kompletterar det ”starka” (stor högerlutad stil, med kraftigt tryck på pennan) eller ”svaga” (liten stil med små överstaplar och svagt tryck på papperet), så tyder detta i allmänhet på en begränsning hos personen.
Fritt ur minnet och mycket förenklat. Men, ja, typ såhär! Vissa grundelement. (Det sägs att en duktig grafolog bedömer cirka femtusen olika saker.)
Detta touchar vid ämnet ”hälsosam narcissism”. Förmodligen även filosofin bakom yin och yang, mm.
Att någon för sig som ”ett helgon” och har fina eller idealistiska principer för sitt uppträdande är alltså inte automatiskt något som ska applåderas eller tolkas positivt. Det bör finnas något som kompletterar också, en dynamik.
(Skrev en betraktelse över mystikern Thomsen en gång – ”Profet med swag” – som tog fasta på vad jag upplever som sådana kompletterande drag hos denne.)
Och det som avviker ska ju helst då också vara en integrerad del av personen. Något denne bejakar hos sig själv och tar relativt lätt på ändå. Så att det inte liknar hyckleri alltså. Bara är ett spel för gallerierna eller en sida som personen försöker hålla hemlig. Eller som pyser ut i anklagelser mot omgivningen för hur den beter sig.
Hur det förhåller sig med personerna i början av texten vågar jag inte ha någon uppfattning om (Även om jag haft mina dubier om Gandhi måste jag erkänna. Kanske orättvist, men men…)
Ja, det var det det.