Poltergeist, eller ”knack-ande”, är en form av spökeri som ger sig tillkänna i fysiska störningar. Det kan vara dörrar som slår igen, ljudet av knarrande steg, jämmer, klagan, skrik eller skratt, det kan vara möbler som välts omkull eller förflyttas genom rummet, ljuskronor som börjar svänga eller föremål som utan påvisbar orsak kastas genom luften.
Här följer ett högst spekulativt resonemang. Inte fullt så spekulativt att jag kommer att argumentera för att sådant som spöken och poltergeists faktiskt existerar. Men ändå.
Fenomenet har förstås en artikel på Wikipedia (citatet ovan). Historiska, beforskade konstigheter, mm. Referenser till några forskningsartiklar. Bl a en W G Roll: Poltergeist phenomena and interpersonal relations. Skrevs för över femtio år sedan.
Men det är något med det. Låter som ett försök att isåfall länka sådana märkliga fenomen till något psykologiskt. ”Interpersonella” faktorer. Gissar att författaren funderar kring hur svåra missförhållanden i t ex ett barns nära omgivning, som är för mycket för barnet att hantera eller bära, kan få sitt utlopp som ”poltergeists”. Det är sådant man hört om tidigare. Handlade inte filmen ”Poltergeist” (1982) just om det?
Nä, det gjorde den tydligen inte. Det gjorde inte ”Poltergeist II” eller ”Poltergeist III” heller som kom i tät följd. De förefaller alla ha varit reguljära skräckfilmer med en illasinnad, bråkig och obegriplig andevärld. Intressant är att det kommit filmer på senare år med en handling som påminner om det jag efterlyser! ”Lake Mungo” (2008) och ”The Babadock” (2014), t ex.
Kanske att en ond andevärld och oförskyllt drabbade individer blivit lite out of fashion, trots allt? (”The Babadock” har jag faktiskt sett. Den var ruggig på ett väldigt drabbande vis. Kanske just för att motsättningen mellan gott och ont inte var så enkel. Här är trailern till den filmen.)
Läser om en tidig film: ”The Innocents” från 1961, som låter intressant i sammanhanget. (Här är en trailer.)
En guvernant blir övertygad om att barnen hon vaktar är besatta. Men är det barnen som är problemet – eller hennes egna djupt förträngda känslor?
Martin Scorsese included this title among his “eleven scariest horror movies of all time.” That’s a judgement I agree with, and, if informal discussions among fellow film fans are any indication, it’s one a lot of other people would agree with too. This movie is frightening. The shot of Miss Jessel across the lake is one of the two or three scariest moments I’ve ever experienced in a film.
Tillbaka till ämnet! Att något sådant över huvud taget är möjligt, att inre psykiska tillstånd på ”övernaturlig” väg skulle kunna påverka den fysiska omgivningen, det vågar jag inte ha någon uppfattning om.
Poltergeists kan i vilket fall tjäna som en liknelse för fenomen hitom gränsen mot parapsykologin.
Att interpersonella svårigheter kan orsaka en inre spänning hos individen som i sin tur får ett utlopp i dramatiska handlingar, kroppsliga symptom, etc, detta är inget konstigt eller okänt. För t ex Sigmund Freud var sådana samband verkliga och värda att undersöka.
Centralt för Freud och de som jobbat i hans anda är dock att individen i så fall är den förmedlande länken ändå. Den som agerar. Det är hur personen klarar av att bearbeta eller hantera den aktuella påfrestningen som avgör om det kommer att komma till uttryck som ett mer eller mindre gåtfullt ”symptom” eller inte.
Jag hamnade i en meningsväxling om andlighet och mående tidigare idag. Vad de höga ideal som nyandlighet och New age beskriver och uppmuntrar till – ”Make love, not war” i alla sina varianter – kan ”göra med en”, så att säga? I kombination med att denna typ av andlighet också beskriver hur idealens efterlevnad är ett kännetecken på att individen kommit långt i den egna ”själsliga” utvecklingen.
Man behöver inte vara psykolog för att inse att det kunde uppstå en stark spänning mellan å ena sidan de höga idealen – beskrivningen av hur en långt utvecklad individ tänker, känner och beter sig – och å andra sidan ens skröpliga, haltande förmåga att leva upp till detta. Även ett incitament att så gott det går försöka upprätthålla en självbild av man lyckas med detta. Som anknyter till frågan som ligger nära att ställa, när man konfronteras med denna nya andlighets ack så ljusa målbild: ”Vart tar mörkret vägen?”.
Jag föreställer mig att en inre spänning av det slag som beskrivs ovan – när denna inte heller erkänns – kan få allehanda märkliga uttryck. Kanske inte att föremål flyger genom rummet av egen kraft, eller att taklampor börja svänga, men näst intill. Ibland tänker jag på detta som ”spök” eller ”skräp”…
Kanske att detta redan är gjort, men annars borde någon forska på det! Den färdiga rapporten kunde heta något som: ”Poltergeist phenomena and unbearable intrapsychic conflict between high ideals and human limitations”.
Roll, W.G. (1970). Poltergeist phenomena and interpersonal relations. Journal of the American Society for Psychical Research, 64, 66-99.