Vi såg i alla fall att objektet var avlångt, lite format som en 8 eller en snögubbe och att det verkade röra sig i den svaga vinden, bort från oss och ned mot horisonten. Och att det då och då skickade starka ljusreflexer som om solen träffade det…
Läser ett inlägg på författaren och journalisten Clas Svahns blogg. Något som han och ett sällskap bevittnat på himlen under gårdagen. Är det en ballong? Svahn lutar själv åt detta, men bjuder in andra att se hans video och tycka till.
Jo, förmodligen är det en sådan där stor, folieglansig ballong ändå. Som man köper och får påfylld i en partybutik. Eller utanför entrén till Skansen.
Är detta verkligen något att bry sig om? Clas Svahn som lyckats, välförtjänt och på goda meriter, att etablera sig som den person i landet nyhetsredaktioner och morgonsoffor kallar på när det är något obskyrt eller svårbegripligt man behöver få förklarat.
Och så postar karln en simpel kalasballong! Dristar sig till och med att sätta dit ett frågetecken vid den.
Mellan skepticism som livshållning och fantasteri är en fin balansgång. I ena fallet släpper man in för lite, i det andra för mycket. Det är som bländaren på en kamera, tänker jag. Antingen får man alltför ofta bilder som är svarta och murriga. Eller så blir de ljusa, utfrätta. Med halos, blänk och artefakter som inte alls hade med motivet att göra utan kommer från objektivet.
Där någonstans emellan på skalan finns förmågan att kunna förundras. Som ligger nära leken. Förmodligen är det inte så simpelt som att dra i ett reglage heller, för att komma dit. Det är en talang som behöver, om inte tränas på ett duktigt vis, så i alla fall bejakas. Liksom stretchas, kalibreras.
Ibland riskera att släppa in för lite, ibland för mycket.
Det forskas på och skrivs böcker i ämnet. ”Förundranseffekten” (2021) av Katrin Sandberg & Sara Hammarkrantz, t ex.
Finns faktiskt flera håll som det kan kantra åt, tänker jag. Som blockerar tillgången till förundran. Detta förtjänar att få ett par rader ändå. Det är dels sådan ”förundran” som har något av flykt, förnekande över sig. Sådant som inom psykologin kallas ”maniska försvar”. Dels när en person är alltför svårimponerad för sitt eget bästa. Kanske depressivitet, kanske under inflytande av ett trist mansideal, t ex.
Ps. Bilden överst har jag lånat från Clas Svahns inlägg och fixat lite med. Hoppas och tror att han kan ha överseende med detta. Den som vill se bilder i original och läsa omständigheterna besöker hans blogg!