Besöker en youtube-kanal med föreläsningar jag sände för några år sedan. Jag slås av att rubrikerna är välfunna och sammanfattar så bra vad som fortfarande intresserar mig.
Inte så mycket har hänt alltså. På det psykofilosofiska området i alla fall. Men man kan se det positivt också. Att dessa ämnen är centrala och därför har klarat sig så bra. Jag väljer att se det så.
Såväl granskande, mer psykologiserande teman, som: ”Hur mår den andlige sökaren?”, ”Risker med nyandligheten?” ”Vart tar mörkret vägen?” och ”Är vi olika långt utvecklade?”
Det senare är ett centralt inslag i nyare andlighet. Utan att ta ställning till om detta är korrekt eller inte, så kan man konstatera hur detta dels var en rättså allmän uppfattning för hundra, hundrafemtio år sedan (dvs då när olika ”västerländskt esoteriska” rörelser blev till), dels att det är ett sätt att se på sig själv, sina likar och resten av mänskligheten, som torde kunna spela en psykologiska spratt.
Allt kan rymmas under rubriken ”Nyandlighetens psykologi”.
Sedan några föreläsningar som närmar sig området – de stora frågorna – från ett annat håll, mer prövande eller öppna: ”The Enigma of God” och ”Tankar om bön”, bl a. För mig väger sådana funderingar faktiskt minst lika tungt. Även om det kan verka som att jag bara försöker tvåla till nyandlighet och new age så fort möjligheten ges. Nagelfarandet av nyare andlighet (som också på många vis är min egen bakgrund) är ett slags ”neti, neti”-arbete. Vad blir kvar?
Det första jag spelade in, så snart jag fått det tekniska på plats, våren för fem år sedan, var ett kort intro. Cirka 15 minuter långt. Det blev såhär:
Tänker att jag ska fortsätta lite på det temat…
Vi tar det från början. Psykolog är jag. Men inte vad som allmänt förstås med ”religionspsykolog”. Då bör man ha tagit några ordentliga kurser i ämnet. Det har inte jag. (Förutom 10p, på distans, fritt valt arbete, för att få ut min examen.)
”Psykolog”, förresten. Detta är ingen skyddad titel. Det är det nog många som tror. Vem som helst kan faktiskt kalla sig så.
Har man gått det reguljära psykologprogrammet via en högskola, blivit godkänd i momentet psykoterapi och klarat det efterföljande praktikåret, då kan man ansöka om en legitimation – bli ”legitimerad psykolog” – från Socialstyrelsen. En licens med rättså hårda villkor.
Det finns etablerade titlar med prefix, som ”idrottspsykolog”, ”organisationspsykolog” eller, ja, ”religionspsykolog”, som inte nödvändigtvis innebär vad man vanligtvis tänker på med psykolog. Det vill säga någon som jobbar i vården, gör utredningar och håller på med psykologisk behandling, etc. Istället har personen en eller annan teoretisk utbildning i ämnet psykologi och sedan en inriktning mot sitt specialområde.
Att jag kommit från det kliniska hållet har säkert bidragit – vid sidan av personliga erfarenheter – till att jag fått en mer problematiserande hållning till spiritualitet och besläktade ämnen.
Med vilken rätt kallar jag mig ”religionspsykolog’? (Det brukar jag faktiskt inte göra!) Visst har jag läst in mig på somligt som är centralt för området. Men inte så mycket. Mitt eget intresseområde är ganska smalt och ambitionerna inte så värst akademiska. På en religionspsykologisk konferens hade jag sannolikt känt mig både relativt okunnig och oengagerad.
”Psykolog som gärna uppehåller sig i området där psykologi, andlighet och religion möts”? Ja, men det låter ju som en sådan psykolog det!
Psykologiska aspekter av samtida andlighet – esoterisk och holistisk nyandlighet – sådana sätt att förstå världen som tidigare brukade kallas ”new age”. Den nischen har jag har någorlunda koll på, tycker jag och har arbetat aktivt med och försökt förstå i många år.
Det var så det började. Utan att gå in i detalj på min egen bakgrund (den kan man få ett hum om här), så var det egna erfarenheter som satte mig på spåret och varit en motiverande kraft.
Mitt examensarbete för att bli psykolog kom att handla om just detta område. Det var en intervjustudie med anhängare av nyandlighet/new age. Hur de resonerade kring människans ”existentiella villkor” (våra begränsningar, vår dödlighet, osv).
Alla föreläsningarna går att se här på hemsidan. Endast för den tålmodige! Det är eftertänksamma, rätt sävliga timmar, som jag minns det…
Härom veckan spelade jag in ett nytt sådant ”intro”:
Ps. Och, nä, jag har inte vunnit något fint pris för mitt arbete. Bilden högst upp är från en festkamera i somras. Har bara fotoshoppat bort mitt sällskap. Ds.