Ännu en maffig pjäs i det svällande kuriosakabinett som är Robert Langdon-universumet, denna gång med fokus på Langdons läckra flickvän vars banbrytande hjärnforskning retar upp en topphemlig organisation som smider högteknologiska ränker i Prag. Atmosfären är som vanligt en oemotståndligt toxisk blandning av religionskitsch, tech-porr och Russell Brands Youtubekanal.
Jag hade hört ryktas att Dan “Da Vinci-koden” Browns senaste bok tar upp frågan om liv efter döden? Att detta skulle vara en relativt nyväckt intresse hos författaren efter mammans död.
Ser ett knippe bokrekommendationer i DN: “Här är de bästa ljudböckerna just nu”. Bl a med nyutkommet av Brown. När jag läser recensionen (citatet ovan) av hans bidrag till samlingen, “Den yttersta hemligheten”, blir jag osäker på om det kan vara rätt bok? Söker igen och hamnar på Göteborgs-Posten. En väldigt lång, kulturanalytisk anmälan av en Oscar Westerholm som sätter in handlingen i kontext med allt möjligt. Mycket handlar om hur Dan Brown med sina böcker bidragit till den konspirationistiska tidsandan. Spelat den i händerna. Har författaren ett ansvar, osv? Intressant, visst, men…
Dan Browns ‘Den yttersta hemligheten’ drar skamlöst nytta av samtidens överkokta och vidbrända hjärnor. Romanen utspelar sig i ett labyrintiskt Prag befolkat av hemliga sällskap och tortyrgrottor. En Golem, en sagogestalt från judisk folktro som består av lera som fått liv genom kabbala, stryker runt i skuggorna…
Inget alls om liv efter döden, etc. Om det stämmer att Dan Brown vävt in sin nyvunna övertygelse i handlingen, som ryktet säger, hur kommer det sig då att recensenterna inte tycker att detta sticker ut och är värt att nämnas?
Men så landar jag i en färsk intervju med författaren i Aftonbladet och en beskrivning av vad författaren är aktuell med. Och visst, det är ju boken jag hört om. “The Secret of Secrets” heter den i original.
Under arbetet med boken intervjuade Dan Brown både forskare och människor som varit med om nära-döden-upplevelser. De samtalen förändrade hans egen syn på döden.
– Om du hade frågat mig för åtta år sedan vad som händer när vi dör hade jag svarat ‘Inget’. Det blir bara svart. Jag har alltid tänkt på det som en dator med sladden avklippt. Nu har jag kommit ut på andra sidan med en tro om att döden inte är slutet, säger han, men framhåller att han inte alls är religiös.
Han fortsätter
När jag började skriva den här boken så dog min mamma som hade varit sjuk i flera år. Livet efter detta och vad som händer när vi dör blev mycket viktigare eftersom jag var så nyfiken. Men det var ingen religiös upplevelse, min mamma talade inte med mig, Gud hörde inte av sig, det är bara baserat på vetenskapliga fakta.
Gissar att man kan bli i någon mening miljöskadad med min bakgrund. Primad, åtminstone. Skoförsäljaren är uppmärksam på vad man har på fötterna, matkonnesören noterar helt andra saker i butikens hyllor än vanligt folk gör. Medan jag själv då är särskilt receptiv för sådant som rör andliga föreställningar.
För den som inte har en sådan böjelse drunknar sådant bara i eller hamnar liksom på samma nivå som allt annat i myllret av konspirationer, mystik och konstigheter som Dan Browns böcker är fyllda av.
Och den senaste skiljer sig tydligen inte åt i detta avseende. Men för den som har ögon att se med, och öron, så ska det alltså finnas ett annat, nytt tema att upptäcka däri.
(Dan Brown är inte den förste som lockats att använda denna titel tydligen…)