Det finns en tankegång inom delar av nyandligheten som jag är skeptisk till. Inte helt och hållet, men bitvis.
Vad handlar denna tangegång om? Jo, att vad som skiljer anhängare av sådan relativt modern spiritualitet från de mer traditionellt religiösa, är att de senare “fortfarande kan tro”. Anhängare av t ex Västerländsk esoterism hävdar att de för sin del tappat denna förmåga. Eller närmare bestämt att de har de passerat detta stadium i själens evolution mot fullkomning. Förr kunde man nog tro, men det kan man inte längre. Vad man nu behöver är snarare en förnuftsmässig analys av tillvaron. Vilken i stora drag ska ge på samma eviga frågor: Finns det en mening med livet? Varför drabbas till synes oskyldiga personer av hemska öden? Finns det ett liv efter döden?
Vad som gör mig skeptisk är framför allt två saker: Dels att jag tycker man i mycket fäktas emot en halmgubbe. En nidbild eller karikatyr. Kontrasterna blir helt enkelt för stora. Det är klart att det alltjämt finns många för vilka föreställningen om “Jesu blodsoffer på korset”, att vissa tankar och handlingar “leder direkt till Helvetet” eller det helt avgörande med beslutet “att säga JA till Jesus” har en framskjuten och konkret betydelse.
Inte för inte talar man då gärna om hur man själv föredrar “den andliga vetenskapen”.
[…]
