Förändra ett barns, barns, barns liv. Låt inte utsatthet gå i arv.
Passerar en affisch uppe vid Tjärhovsplan på Södermalm. Går sedan och tänker på vad som stod där. På vägen tillbaka tar jag en bild.
Jag skulle vilja ta upp ett ämne, ett exempel på hur två världsbilder kan krocka. Som jag faktiskt tycker jag är kvalificerad att skriva något om. Det blir nog mer emotionellt än akademiskt, filosofiskt. Men det senare också.
Ibland får jag frågan om jag med min nyandliga bakgrund tänker och jobbar annorlunda som psykolog än andra? Jag har hört från bekanta med liknande mix av erfarenheter och livsfilosofier, att dessa världar är svåra att få ihop. Både under en utbildning till t ex terapeut eller psykolog och senare i arbetet. Vilket inte är så konstigt med tanke på hur olika dessa världsbilder faktiskt förklarar ditt och datt.
I ingen annan fråga blir detta så tydligt som när det gäller barn.
”Non serviam” Skulptur av Ernst Nordin, på Mamskillmadsgatan i Stockholm. Med en text av Gunnar Ekelöf:
Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig!
I intervjuer jag gjorde för några år sedan med nyandligt intresserade personer så ville jag höra om hur de såg på detta med att vara barn och vuxen. Barn och deras föräldrar. Det var en rättså exotisk bild av sådantDet så kom detta med barn och vuxna upp. Hur man kan ser på sådant om man har med en nyandlig världsbild.
Innan födelsen har individen, med ett vuxet perspektiv, haft överblick över det liv hon ska födas till och skrivit ett slags kontrakt. Vilken relation människor har till varandra kan skifta mellan liven. Intervjupersonerna berättar om många olika erfarenheter av detta. En kvinna berättar att hennes dotter i ett tidigare liv varit hennes lillasyster. Systern hade uppskattat detta och därför sökt sig tillbaka till henne och är nu respondentens barn. En respondent berättar om hur hennes ex-partner i tidigare liv varit såväl hennes mor som hennes bror, vilket kunnat förklara den trevande inledning som relationen fick i det här livet. En kvinna berättar att hennes far i ett tidigare liv varit hennes älskade. Hon reflekterar över att det då kunde ligga nära till hands att tro att det i detta livet skulle ha funnits något incestuöst dem emellan, men att så har det inte varit, om än relationen beskrivs som komplicerad av respondenten.
Det vardagliga uttrycket att vi ”inte väljer våra föräldrar” som ofta ligger till grund för medkänsla med barns situation och ibland samhälleliga insatser blir här satt i fråga då individen faktiskt själv valt sin mamma och pappa. Talanger och egenskaper liknas vid ”ett slags psykiskt DNA, eller andligt DNA” som individen själv för med sig till det nya livet. Individens föräldrar är snarast att betrakta som medvandrare. En respondent säger om de likheter han funnit mellan sig själv och sina föräldrar: ”Men det är inte deras egenskaper jag har ärvt… [Jag: Det är dina egna?] Det är mina egna, ja. Men då passar det väldigt bra in på deras gemensamma uppsättning, psykiska genuppsättning, eller vad man ska kalla det.”
Det finns aspekter av den nyandliga världsbilden som torde kunna grumla blicken och kyla av ens empati.
