Det finns en befrielse i insikten att allt Gud säger inte är riktat till mig. Jag behöver inte haka på allt, men inte heller fördöma. Jag kan se något blomstra i en annan människa, i en annan kyrka, och tänka: inte mitt språk, men bra, kör! Jag kan låta något vara gott utan att behöva göra det till mitt.
Emma Audas, som är stiftsadjunkt i Linköpings stift, gästar Dagens ledarsida: “Anden talar språk du inte förstår” (2 juni). Det är en djupsinnig text.
Jag klipper ut några stycken. Får se om jag kommer på något att tillägga.
Om Anden talar alla människors språk betyder det att Anden även talar språk jag inte förstår. Det finns rätt mycket som låter som blahaj i mina öron: sentimentala ackord, klichétyngda sångtexter, Harry Potter-teologi och predikningar om hur tron gör dig till ”den bästa versionen av dig själv”.
För att inte tala om alla berättelser om Guds ingripanden som jag i bästa fall tycker låter förenklade och i sämre fall manipulativa.
Men det förutsätter att jag har ett språk som faktiskt är mitt. Och där kan frågan bli obekväm på ett lite annat sätt. För även om Anden talar mitt hjärtas språk, säger Anden något annat än mitt hjärta. Något obekvämt. Något jag inte redan visste. Något som kräver något av mig. En Gud som aldrig förvånar mig är en Gud jag har skapat själv.
Men det känns som att hennes text berör det mystiska, det där som inom österländsk andlighet benämns “neti neti” och inom kristen mystik “negativ teologi’? Hur det högsta vare sig låter sig benämnas eller avbildas.
Undflyr och överskrider varje trosvisst försök att fånga det.
/…/
Bild: Jacob Bentzinger
