Wölfli misshandlades fysiskt och utsattes för sexuella övergrepp som barn och blev föräldralös vid 10 års ålder. 1895 blev han intagen på Waldau-kliniken, ett sjukhus i Bern för psykiskt sjuka; han tillbringade resten av sitt vuxna liv där. Han led av psykoser och intensiva hallucinationer, vilket anses utgöra grunden i hans konst.
Råkar på en lång text i sociala medier som berättar om Adolf Wölfli (1864-1930). Tror nog att texten är både AI-genererad och lite romantiserande. Men kärnan är förmodligen sann. Får lust att kolla upp denne Wölfli. Citatet i början (och bilden) är från artikeln om honom på svenska Wikipedia.
Såhär beskrivs han dock i texten jag först läser, några klipp
He spent 27 years in an asylum drawing pictures no one understood—then died weeks before the art world realized he’d created a masterpiece that would sell for millions.
The hospital staff thought it was therapy. Something to keep him occupied. Something harmless. They had no idea he was creating one of the most significant bodies of work in modern art history.
In 1895, at age 31, he was institutionalized at Waldau Clinic. The diagnosis: schizophrenia. He would never leave.
For the first few years, Wölfli was violent, disturbed, isolated. Then in 1899, a doctor suggested he try drawing as a form of therapy.He drew constantly. Thousands upon thousands of drawings, covering every available surface. He incorporated musical notation—inventing his own system of composition. He wrote texts in elaborate calligraphy. He created collages using magazine cutouts, wrapping paper, bread labels—anything he could find.
Each page was densely packed, horror vacui taken to an extreme—not a single centimeter left blank.He’d produced over 25,000 pages of drawings, writings, and musical compositions—one of the largest bodies of work by any artist in history.
Just weeks after his death, the art world began to notice. Artists and critics started examining the work Morgenthaler had documented. They saw something revolutionary. Wölfli had created art completely outside academic tradition, untrained and uninfluenced by contemporary movements.
His work predated and paralleled Surrealism, Art Brut, and Outsider Art—but he’d developed his style in total isolation.
By the 1950s, Wölfli was being exhibited in major museums. By the 1970s, he was considered one of the most important Outsider Artists. By the 2000s, his works were selling for hundreds of thousands of dollars.
“Sjukdomskonst” eller “patientkonst” är begrepp för sådant. Eller “art brut’. Dvs “rå konst”. Vet att det t ex finns ett museum i Säter, Dalarna, som visar upp konst skapad av intagna på hospitalet? Märkligt lik Adolf Wölflis skapelser. Ofta ett intrikat myller av detaljer, figurer och mönster.
Just det, “Mentalvårdsmuséet”, heter det rentav. Utbildningsradion gjorde 2021 ett program (16 min) om deras samling.
Denna typ av kreativt utflöde upphörde dock vad jag förstått i samband med att ny och effektiv psykofarmaka började användas på 1950-talet. S k anti-psykotisk medicin.
Ska inte fördjupa mig i vare sig sjukdomskonst eller psykiatri. Eller Wölfli. Utan hoppa till detta med “den psykedeliska renässansen”. För det är besläktat på något vis?
Strofen av Leonard Cohen (från låten Anthem på albumet The Future, 1992) får bli titel.
Vi har en värld som är i allvarlig kris och kriser leder historiskt sett ofta till någon form av religiös väckelse. Vi har samtidigt byggt en välfärdsstat som gett oss materiell trygghet i decennier men som gjort oss så sekulariserade att religiösa begrepp inte längre är kognitivt tillgängliga.
Så citeras Pehr Granqvist, psykologiprofessorn, i den texten.
Associationerna hopar sig. Kommer att tänka på talesättet: “Av barn och dårar får man höra sanningen.” Den gamle sociologen, Max Weber, som redan på 1800-talet beskrev en pågående“avmystifiering” av vår tillvaro. Och jag kommer att tänka på psykoanalysen och Sigmund Freud. T ex dennes “Vi vantrivs i kulturen”. Det är så mycket med vår kultur som, på gott och ont, syftar till att undertrycka eller utestänga det spontana, oredigerade och sanna.
Helt aktuell är klappjakten på psykodynamisk terapi i öppenvården. Eller “jakt” förresten? Det är nog inte så mycket affekter inblandat i detta. Mest ett oförstånd, en ovilja eller oförmåga att värdesätta det levande.
Och jag kommer att tänka på hur jag själv summerade en studie om nyandlighet och new age 2015. Att visserligen kan en del av idéerna förefalla gränsa till vanföreställning, eller åtminstone drömmeri. Försvar, flykt bort från realiteterna. Men att man även kan tänka det tidigare funnits “ett sammanhang” som nutidsmänniskan i någon grad har berövats. Att sådan samtida andlighet då erbjuder en möjlighet att återvinna någon form av balans och att det går att se
det utbredda intresset för sådant som reinkarnation och andekontakter som ett försök till ett slags självmedicinering eller som kosttillskott för ett upplevt eller hotande bristtillstånd. Något som då förmodligen kan vara såväl problematiskt, som harmlöst eller rentav adaptivt.
Bild: “Die Skt.-Wandanna-Kathedrale in Band-Wand” (1910). Pencil and colored pencil on newspaper. Kunstmuseum Bern.
