Kanske den nykristna trenden till viss del handlar om att det är skönt med tydliga svar i en komplicerad och larmande värld? Men det rör sig nog också om en sorts intellektuell extremsport: I vår sekulära svenska samtid är det sant radikalt att hävda att vi borde bry oss mindre om vår egen frihet och mer om guds vilja.
På DN:s ledarsida går Lisa Magnusson i polemik med “den svenska kristendomens posterboy”, Joel Halldorf. Rubriken lyder: “Den nye frälsaren skrämmer mig” (18 maj). Detta är svar på något denne skrev i Expressen härom dagen utifrån en tidigare text av henne. Magnusson återger argumenten
Han menar att jag är värre än sverigedemokraten Richard Jomshof, som ju bara motsätter sig islam. Själv vill jag alltså inte att någon religion ska ha inflytande, inte ens kristendom, det är ju snudd på rasistiskt att bunta ihop alla på det där sättet!
Får lust spinna vidare på detta med “extremsport”. Det är något med det som jag ändå tycker är välfunnet och träffande. Åtminstone reflektera kring. En sak jag kommer tänka på står i en studie som Joel Halldorf tipsat om och sammanfattar på sin blogg: “Why Are Young Men Increasingly Drawn to Christianity? A Study of Finnish Young Men” (Journal for the Scientific Study of Religion, 2 april). Skriven av Kati Tervo-Niemelä och Pietari Hannikainen.
Ett annat tema som dyker upp i många intervjuer är kristendomen som motkultur. Forskarna konstaterar att unga tidigare kunde välja ateism för att markera sitt oberoende gentemot föräldragenerationen. Men i dag, när sekulariseringen är så utbredd, blir dynamiken den omvända: att gå i kyrkan blir ett sätt att bryta mot normer och sticka ut.
Att ta ställning för “den andra sidan”. Antingen för att skilja ut sig, göra uppror. Eller så är det något om att stå upp för den eller det som är i underläge, den svagare i en konflikt. Och det i sin tur kan antingen ske som en reflex. Eller så beror det att man tröttas av det ensidiga, agitatoriska, svart-vita och helt enkelt vill ha lite balans i debatten.
Men det var egentligen inte det jag mest fick lust att skriva något om. Även om det ligger nära det senaste.
Sammanfattade det så bra jag kunde i detta inlägg, om “den mjuka agnosticismen”. Som kan gälla nästan vilken ideologisk uppfattning som helst. I inlägget “Vad som verkligen räknas” som resonemanget ursprungligen kom från hade jag haft med traditionell religiositet, ateism och nyandlighet.
Också agnosticismen rymmer ett spektrum från, ja, för att säga det banalt: Från “mjuk”, prövande till “hård”, tvärsäker och sådan som är snar till agitatation.
Men är det något som sjunkit in över tid, kanske med de intressen jag haft, eller helt enkelt för att jag blivit äldre, så är det att uppdelningar som den ovan har nästan noll och inget informationsvärde. Man borde knappt bry sig om det. Vad som står på kepsen, dvs.
För det som verkligen räknas går på tvärs.
Det finns inskränkthet på alla kanter. Det finns djup och öppenhet på alla håll. De med större djup är i själva verket mer lika och har mera gemensamt med djupingarna i de andra grupperna än med simplare själar i sin egen grupp. Och viceversa.
