Joel Halldorf känner numera de flesta i Stockholms kultursfär. Han syns ofta på releasefester och är hemtam i salongerna. Det är uppenbart att han trivs där.
– Att få prata med begåvade människor om viktiga saker är en stor förmån. Och jag tror att det är psykologiskt omöjligt att bara ha sin bekräftelse i Gud, även om det är ett religiöst ideal en del munkar kan uppnå. Men det är klart, ibland kan jag märka att jag bryr mig för mycket.
Läser en intervju med Joel Halldorf i DN: “Min stora andliga utmaning är att inte bli självupptagen” (8 maj). Den och annat skrev jag några rader om igår: “Kulturglidare”.
Men en bit blev liksom över. Som jag kände förtjänar något eget. Det är när Halldorf reflekterar kring all den exponering och uppmärksamhet han får. Också söker. Eller åtminstone inte väjer för. Kanske att journalisten hade tänkt styra samtalet ditåt. Eller så var det bara så det blev. Riskerna med att “bli ego” eller högmodig. Att frestas.
Det här är ett dilemma, det syns. Det är enda gången under dagen som Joel Halldorf verkar obekväm. För att hålla egot på plats har han valt att bo på landet, långt från Stockholm och arbetet…
Halldorf driver sin framgångsrika blogg “Vit rök”. Får gillningar och tummar upp. Publicerar genomarbetade kortvideos eller reels på Facebook där han kommenterar världsläget. Åker på föredragsturnéer. Senast utifrån sin bok “Makten och härligheten” som också förefaller ha fått goda recensioner. Halldorf “känner numera de flesta i Stockholms kultursfär. Han syns ofta på releasefester och är hemtam i salongerna. Det är uppenbart att han trivs där”, summerar artikelförfattaren
Vår tids samhällsteknologi är inte konstruerad för att motverka högmod, snarare mata det. Och den som har ett ärende behöver en publik.
Sedan kommer det!
Joel Halldorf refererar till den kristne mystikern Augustinus. Som jag inte är så bekant med och behöver googla. Kärnan i citatet nedan från artikeln är förmodligen helt och hållet “augustinisk”. Men Halldorf länkar det till samtiden och sitt eget liv.
Allt som finns i världen är värt att älska, eftersom allt är gott och skapat av Gud. Men det måste älskas i proportion till den tyngd det kan bära. Så du kan älska din bil, men inte mer än dina barn.
“Allt som finns i världen är värt att älska, eftersom det är gott och skapat av Gud”?
Eller, förresten, det är som två spår i detta. Dels detta som man kunde kalla mer eller mindre oförarglig “narcissism”, dels det ontologiska påståendet att ingenting i världen helt kan fördömas då det trots allt är “skapat av Gud”.
Om man börjar med “egenkärleken” eller att tillåta sig vara lite stolt och mallig över sådant man gjort och förmår. I svårare fall må detta höra till Dödsynderna, som påpekas i artikeln, men håller det sig inom rimlighetens gränser är det inte så mycket att orda om. Det är rentav en aspekt av psykisk hälsa.
Det andra spåret är mer intressant.
Hur ska man förstå detta? En attityd av inte 100% underkännande eller fördömande av ett fenomen går kanske att försvara psykologiskt ändå? Att det mesta – man själv såväl som de flesta individer med åsikter och ageranden – befinner sig innanför något slags “gråzon” trots allt.
[…]
