Känslan jag får när jag ser bilden är att här är en man som aldrig blir någon statsman; som inte har förstått att rollen som statsminister betyder att man ska försöka ena Sverige…
Först vill jag säga att det hedrar Moderaterna att inlägget faktiskt ligger kvar på hemsidan. Ulf Kristerssons och Elisabeth Svantessons famösa hälsning från i förrgår. På själva arbetarrörelsens dag.
För jag är inte så cynisk att jag tror det är för att de inte alls bryr sig. Visserligen har inlägget genererat x antal tusen gillningar av folk som tyckt hälsningen var lite fräck och rolig.
Kommentarsfältet däremot är så gott som entydigt negativt. Ifall detta har censurerats är det åtminstone ytterst sparsamt. Jag väljer att tro att dessa regeringspolitiker efteråt faktiskt insett sitt klavertramp och ångrar inlägget. Inte bara av “strategiska” skäl (att de riskerar tappa röster i det kommande valet) utan för att folks – historiemedvetna och ledarskapspsykologiska – invändningar faktiskt svider litegrann.
Men att man väljer att stå för vad man gjort.
Det jag fick lust att fundera över är tidsandan. En skillnad i värderingar och prioriteringar har väl alltid funnits och i grunden går det nog att argumentera för båda sidor. Sansad borgelighet har säkert sina poänger. Jag påstår inte ens att det nödvändigtvis skulle vara bättre ställt på andra sidan. Det är inte det som är min poäng.
Utan att mycket med vår kultur liksom passerat gränsen över till det skamlösa? Ett sluttande plan. Att även svenska politiker tillåter sig att släppa sina hämningar. Till och med när de sitter i regeringsställning. Det ligger liksom i luften. Skamlösheten har medvind.
På någon nätsida läste jag om hur SD nyss gjorde avsteg från det “gentlemens agreement” som länge funnits mellan blocken vid omröstningar. Att om någon i andra blocket inte kunnat delta har man kompenserat detta med att en mindre från den egna sidan fått trycka på knappen. Men inte längre.
På Aftonbladet läser jag en krönika av Karin Pettersson som handlar om Alex Karp, vd för säkerhetsföretaget Palantir: “Ni fattar inte hur sjuk hans världsbild är” (3 maj)
I ett manifest, som presenterades i 22 punkter på plattformen X, beskrev han sin världsbild. Det handlar i huvudsak om konflikt dominans och kontroll. Kriget rasar redan, lyder budskapet, och bara de starka överlever.
Det bultande hjärtat i kampen som Palantir för är USA, och uppgiften för Silicon Valley är att stärka imperiets makt – militärt och polisiärt – med övervakningskapacitet.
Problemet (eller snarare ett av dem) är att demokratin tenderar att vara ett hinder i allt detta. Den är mjuk – Karp använder det motbjudande uttrycket “psykologisering” för att beskriva vad han tycker har gått fel. “Den försiktighet i det offentliga livet som vi omedvetet främjar”, säger Karp, “är frätande”.
Med andra ord: allt bjäbb och demokratins eviga diskussioner är uttryck för svaghet.
“Vi vantrivs i ledarskapskulturen”, kunde man kanske parafrasera Sigmund Freud. Flera av kommentarerna till inlägget tar fasta på just detta. Att politiker inte verkar orka eller ha lust att föregå med gott exempel? Vara sjyssta mot dem som tänker och tycker annorlunda, visa värdighet, sunt ledarskap, etc.
Här är bara de översta reaktionerna i kommentarsfältet just nu
