– Jag har varit inne på överhovpredikanten och hovpredikanten. Hur viktiga är de här herrarna för kungafamiljen?
– Ja, de är ju oerhört viktiga. De är ju en del av Hovet och utsedda av kungen att leda Hovförsamlingen. Kungen är en djupt troende man, så att det här med att ha en fungerande Hovförsamling och då även verksamhet ute på Drottningholm, det är ju Slottkyrkan där, det är väldigt, väldigt viktigt för honom.
Sitter och kikar på ceremonin i Slottskyrkan där man firar Kung Carl XVI Gustaf som fyller åttio (SVT Play, 30 april). Det är pampigt och högtidligt, överhovpredikant Johan Dalmans predikan uppsluppen och skämtsam, mm.
Men vid det laget sitter jag mest och funderar på något som sagts redan i inledningen av ceremonin. När kungafamiljen gjorde entré. De två kommentatorerna, Ted Wigren och hovexperten Roger Lundgren, hade då adresserar Kungens kristna tro. Inte i detalj, men att man betonat att denna är seriös. Lundgren hade sagt att Kungen “är en djupt troende man” för vilken t ex en fungerande Hovförsamling är något “väldigt, väldigt viktigt”.
Detta är inte vad man allmänt förknippar vår kung med. Kanske att hovexperten var påverkad av själva settingen, allvaret och därför tog i, tolkade i överkant.
Men något ligger förmodligen i detta ändå.
I anslutning till sin födelsedag har Kungen haft ett inslag i Sveriges Radio, i programserien Tankar för dagen. Där har han berättat om ett möte han hade i sin ungdom med en främling. Ett samtal som satt djupa spår. Om denna anekdot och hur den återberättas skriver författaren Karl-Erik Edris att det verkar ha varit ett samtal
som levt vidare i kungens inre sedan dess eftersom det som jag uppfattade det försatte kungen i ett tillstånd där han kunde förnimma ett djupt stråk av sin egen identitet och sitt eget öde. En aspekt av ett svar på den för oss människor eviga och återkommande frågan “Vem är jag?”
Så plötsligt framträder alltså kungen inte bara som plikttrogen, principfast och humoristisk utan också som en djupt existentiellt reflekterande medmänniska.
Radioframträdandet har jag inte hört. Men jag påminns om det enastående tal Kungen höll i Stockholms stadshus för de anhöriga efter Tsunamikatastrofen (10 januari 2005). Talet finns transkriberat och bevarat på webbsidan Svenska tal. I det uttryckte han bl a
Hur ska vi kunna bära den saknaden? Hur ska du som sitter i bänken bredvid och ni föräldrar, syskon, anhöriga, lärare och ledare orka hantera förlusten?
Jag önskar jag hade ett bra svar. Tänk om jag, som kungen i sagorna, kunde ställa allt till rätta och sluta berättelsen med “att sedan levde de lyckliga i alla sina dagar”. Men jag är, precis som ni; bara en sörjande, sökande medmänniska. […]
Låt oss alla hjälpas åt. Vi vuxna vill lyssna på er, som är barn och unga, på era berättelser om vad ni upplevt och känner. Visa oss era teckningar, era tårar, sorg och vrede. Vi vuxna finns här för att skydda och hjälpa er.Men ni kan också hjälpa oss vuxna. Ni gör det genom att finnas hos oss. Inför det obegripliga är vi vuxna också som barn, som inte har svar på varför sådant händer, som vi inte vill ska hända.
Många barn har förlorat en eller båda föräldrar. Jag tror, jag vet, vad det vill säga. Jag har själv varit ett sådant barn. Min pappa omkom i en flygolycka när jag var mycket liten. Så jag vet vad det betyder att växa upp utan en pappa. Jämfört med många andra barn hade jag det säkert bra, men för ett barn är en förlorad förälder alltid oersättlig. Jag vet något om den saken.
Jag vill därför be er, alla vuxna, i dessa barns närhet att vara lyhörda för vad de säger och signalerar. För att ge dem de svar de ber om, försiktigt och varligt. Ovissheten kan ibland skapa mera ångest än vetskapen.
Jag, liksom många andra män i min generation, är ovan att visa känslor. Men jag vill säga till alla som känner så:
Våga visa svaghet, värme och känslor. Låt oss våga hjälpa. Vi är alla bara människor, utan säkra svar på frågor om varför livet, som kan vara så roligt och lustfyllt, plötsligt visar sig vara grymt och obegripligt.
Nu vill jag säga något om min egen syn på eller mitt förhållande till royalistism i allmänhet och Kung Carl XVI Gustaf i synnerhet. Jag ser mig som monarkist snarare än motsatsen. Detta av psykologiska skäl. Politiskt går väl knappast grannlåten att försvara. Det är gammeldags, traditionellt och kostar. Men jag tror det ger mer än vad det tar, trots allt.
Kungen som person har jag alltid gillat. Tidningen Allas har inför bemärkelsedagen gjort en genomgång av Kungens liv: “80 saker du kanske inte visste om kung Carl Gustaf – här är det han ogillar mest” (30 april). Jag har klippt ut några stycken. Först och kanske främst detta
Under uppväxten pratade ingen om hans pappa, och han vågade inte själv fråga. ”Jag kände att det var tabu”, har han sagt.
Därefter kommer annat, mer eller mindre korrekt skvaller
Han var mycket blyg som barn, vägrade hälsa på främlingar och vände bort blicken när någon pratade med honom.
Han är mycket observant och skulle enligt egen utsago kunna vara sin egen livvakt.
Han tycker inte om att vara ensam.
Han är mycket säkerhetstänkande på hotell och kontrollerar alltid nödutgångar. På privata resor har han med sig ett resekit med lampor och brandvarnare.
Han har svindel och ogillar höga höjder.
Han har ovanligt bra minne.
Vid sidan av mer lättsamma uppgifter, som att Kungens favoritgodis är “gelehallon, hallonbåtar och Daim”, att han förärades ett hedersmedlemsskap i fotbollsklubben AIK pga sin dåvarande adress, men att han egentligen håller på Djurgården, mm.
Allt sammantaget – mina fördomar, som inte behöver osanna, men åtminstone overifierade – är att den “tro” Kungen sägs omfatta är i finaste bemärkelse en “personlig tro”. Som mindre lutar sig mot bibelstudier och teologiska argument och mera får sin kraft ur personliga mer eller mindre medvetandegjorda erfarenheter. Jag gissar att det också är något som nått ytan när han blivit äldre och då kunnat benämnas som “en tro”.
/…/
Ps. Citatet i titeln är ur Psaltaren, psalm 21, vers 8 och nämndes under ceremonin i kyrkan. Här i sitt sammanhang
Herre, kungen gläds åt din styrka,
han jublar över din hjälp. Vad han önskar ger du honom, du vägrar ej det han ber om.Du kommer till honom med goda gåvor,
du sätter på hans huvud en krona av guld. Han ber dig om liv och du ger det,
oändligt många levnadsår.Din hjälp gör hans ära stor, du skänker honom prakt och glans. Du ger honom välsignelser för evigt, bereder honom glädje inför dig. Ty kungen förtröstar på Herren, med den Högstes nåd står han säker.
Ds.
